Musik, lyrik - och lite knark
Poesifestivalen och den socialdemokratiska utopin
Stockholms internationella poesifestival invigdes i onsdags. Det är nittonde gången som tidningen 10TAL (som min generations föräldrar envisas med att kalla 90TAL) med frenetisk energi vill ta litteraturen från svettiga bokmässemontrar där Hanna och Amanda ler psykotiskt till … ja, att det ska handla om poesi, and poesi only.
Temat är lyriken och musiken. Ett ämne som behandlas med allvar. Tomas Andersson Wij, Skriet, Mattias Alkberg och Lina Högström (Skator) tillhör väl de vars texter kan lyftas fram med störst förtjänst.
Dessutom sker musikaliska tolkningar av till exempel Mare Kandre, Aase Berg och Tranströmer. Fixstjärnorna från USA, Mira Gonzalez och Tao Lin (tillsammans har de skrivit Selected tweets), är här för att berätta att Twitter visst är poesi, och undrar på Twitter hur det ser ut med weed-situationen i Stockholm. De representerar något nytt, en röst som uppmuntrar poesin att vara rolig, lättillgänglig och oslipad, och det är svårt att inte bli medryckt.
På onsdagen sätter sig den oväntade trion Tomas Andersson Wij, Johannes Anyuru och Tommy Körberg i Hörsalen. Det slår mig, när Wij spelar En hel värld inom mig, att han och Anyuru har en del beröringspunkter. De filmiska bilderna ska liksom fånga en tid, ett längre skeende, och när de samtalar lyckas Wij formulera det bättre. Den socialdemokratiska utopin, kallar han deras språkliga ambitioner. Anyuru har precis läst dikten Aska, om morden i Trollhättan, i ett trött, kanske uppgivet tonläge, och utopin känns avlägsen.
Fotnot: Festivalen hålls på Konstakademien och pågår till och med lördag.