Inte lite fräckt att hylla Pinochets nyliberalism
Ändå gör Fredrik Segerfeldts bok mig glad – ideologin är stendöd
2017 skrev Roland Paulsen en artikel i DN om att nyliberaler verkade dystra – trots att kapitalismen gjorde segertåg över världen. Han hade lyssnat på podden ”The Usual Suspects” med Johan Norberg, Mattias Svensson och Fredrik Segerfeldt och hört idel ilskna utsagor om att staten stjäl och att ”LO är ett större problem än rasismen”. Sju år senare läser jag en bok av Fredrik Segerfeldt – numera näringspolitisk expert på Almega – och kan konstatera att det fortfarande råder gråvädersstämning på den nyliberala avbytarbänken. I boken ”Rikslarm i Georgien” (Timbro) ägnar Segerfeldt ett kapitel åt att hylla den chilenska diktatorn Augusto Pinochet för hans nyliberala ekonomiska reformer. Är det alltså hit vi har kommit?
På många sätt är det komiskt. Samtidigt som den makalösa tv-serien ”Makten” sänds på SVT – där den absoluta höjdpunkten är Jan Gunnar Røises 30 minuter långa tal om Pinochets statskupp – så bestämmer sig Segerfeldt för att dra ut i försvar för en blodig diktatur – bara för att de körde ett nyliberalt program.
Texten i sig är en stapelvara, en avskrift av de runor över Pinochet som publicerades 2006, i bland annat New York Times. Visst var det dåligt med diktatur och att tortera oppositionella, medger Segerfeldt nervöst. Men titta på Chiles ekonomiska utveckling under Pinochet. Från att ha haft en dryg tredjedel av Argentinas levnadsstandard 1975 har Chile idag högre snittinkomster än grannlandet. Anledningen? Det får vi inte reda på – men som av en händelse nämner Segerfeldt att Pinochet införde skolpeng och fonderat pensionssparande och gav ett gäng pojkar från Chicagouniversitetet jobb för att styra upp landets ekonomi. Bilden av en nyliberal framgångssaga suggereras fram.
1982 var situationen så instabil att Pinochet avskedade samtliga Chicagopojkar från sina befattningar
Förlåt, men hur obildad får en samhällspolitisk expert vara egentligen? Under den chockdoktrin som Milton Friedman och Chicagopojkarna föreskrev åt Chile kördes landets ekonomi i botten. Trots att Pinochet följde programmet till punkt och pricka ledde det till hyperinflation, spekulationsbubbla och nästintill statsbankrutt.
Det är inte lite fräckt av Segerfeldt att tala om den ekonomiska oredan under Salvador Allende – under Pinochet tiodubblades arbetslösheten jämfört med tidigare regering, till 30 procent. 1982 var situationen så instabil att Pinochet avskedade samtliga Chicagopojkar från sina befattningar – flera korruptionsanklagade – och gjorde exakt samma sak som Allende: han förstatligade de företag som han nyligen privatiserat. Det enda som räddade Chile från bankrutt var att Pinochet inte sålt ut det statliga gruvbolaget som stod för 85 procent av landets exportintäkter. Som – just det – Allende hade nationaliserat.
Resultatet av Pinochets ”ekonomiska mirakel”: 1988 när landet återhämtat sig och ekonomin växte snabbt levde 45 procent under fattigdomsstrecket. 2007 var Chile ett av världens mest ojämlika länder. Naomi Klein konstaterar i ”Chockdoktrinen” att det nyliberalerna hyllade var: en urban bubbla av ursinnig spekulation och tvivelaktig bokföring, ökade profiter och köpgalenskap, omgiven av spöklika städer och sönderfallande infrastruktur.
Ändå gör Segerfeldts bok mig glad. När nyliberaler börjar låta som Jan Myrdal är det ytterligare ett tecken på att ideologin är stendöd. Därför hoppas jag att Segerfeldt får ta över rollen som skolminister efter Lotta Edholm. Jag ser fram emot att han sitter i SVT och försvarar skolpengen. Skanderandes: ”Pinochet var 70 procent bra, 30 procent dålig”.
