Jimmies trollkarlar är en varning till Europa
Nu vill SD och extremistkompisarna ta över makten i EU
Bredvid Jimmie Åkesson syntes en otympligt stor svensk fana, i bakgrunden anades en naturskön vy. Ledaren gjorde sig beredd att tala till nationen. Det var en tisdagskväll.
”Sverigevänner”; han inledde med den bekanta besvärjelsen, inte i första hand riktad till medborgare utan till hans lojala partisympatisörer. Det populistiska ögonblicket.
Den uppburne ledaren, inkarnationen av återblickande, inskränkt nationalism, försäkrade sina anhängare att frid råder; allt annat tal är falskt. Inget annat har hänt än att vi som vanligt angripits av vänsterliberal elit. Det ”klägget” vill förgöra oss men vi slår tillbaka, vi ångrar inget. Vi är skickligare än andra på att hantera nätet, sprida våra budskap och skämta med våra motståndare. Det tog drygt fem minuter på Youtube, mer behövde inte Jimmie för att göra makulatur av TV4:s modiga och väldokumenterade avslöjanden av SD:s trollfabriker, av dess manipulationer, lögner, förföljelser.
SD ringar in sina stora frågor: Murar mot flyktingar, kamp mot kulturklägget och hurra för alla miljöutsläpp
Sådant existerar endast i den sammansvurna elitens föreställningsvärld. Det vanliga folket, Sverigevännerna, hade lugnats av sin ledare.
Jimmie är i ett avseende unik; han leder ett stort parti i avsaknad av ens elementär intern demokrati. Han är och representerar partiet just så som framgångsrika populisthärskare alltid gjort. Han behärskar den politiska scenen och utnyttjar maximalt det stora ideologiska tomrum de traditionella partierna givit honom och fyller det med främlingsfientlighet, miljöignorans och reaktionär folklorism. Pojkarna och männen i trollfabriken tillber sin chef: ”Jimmie har godkänt. Han är med oss”, säger de lätt förälskade.
”Vi ska hedra Tidöavtalet”, replikerade den olycklige Johan Pehrson från det sorgliga liberala partiet. En formulering oändligt mycket mer komiskt utstuderad än SD:s småfåniga budskap på olika nätfora. Pehrson, som inte har sin styrka i det talade ordet, låtsas som om det inte är Jimmie som in i minsta formulering definierar Tidö.
SD ringar in sina stora frågor: Murar mot flyktingar, kamp mot kulturklägget och hurra för alla miljöutsläpp. I regeringen sköter de allra svagaste ministrarna just dessa ämnen. Motståndet nerlagt.
Som alltid i politiken finns en tidsdimension. Nätfifflet och lögnerna lever ett kort liv. Ett möte mellan partisekreteraren, ett Erdoğan-vänligt samtal mellan Ulf Kristersson och Jimmie, sedan återgår dagordningen till det vanliga. Åkesson är själva fundamentet för regeringen och den vill all förnedring till trots sitta kvar.
Det stora övergripande och mer ödesmättade gäller det europeiska samarbetet mellan högern och högernationalismen. Styrkan i den alliansen prövas i EU-valen om några veckor men redan nu har EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen rekommenderat allians mellan EU-högern och Italiens premiärminister, postfascisten Giorgia Meloni. Hon ingår i samma EU-grupp (ECR) som Jimmie Åkesson. I Bryssel samarbetar SD också med det auktoritärsvärmande polska partiet PIS, spanska Vox, som kämpar för tjurfäktning, Francos ära och mannens rätt att misshandla sin hustru. Till den högerpopulistiska gruppen hör franska Reconquista; namnet erinrar om hur muslimer drevs ut ur Europa på 700-talet och låter ana ett nytt försök.
Europeiska storbolag och högerpolitiker gillar Meloni. Hon är numera för den globala kapitalismen, EU och Nato, precis som Åkesson. De båda vet hur de politiska maktmöjligheterna ska maximeras. Som populister förstår de att utnyttja stämningsläget, förvandla vreden över ekonomiska och sociala kriser till uppror mot eliten. Protesten, inte något politiskt program, är det som ska vinna anhängare. Nätet förmedlar budskapen och i det stora atomiserade, ensamma samhället kan missnöjet koppla samman människor till någon sorts gemenskap.
Kampen om mediemakten ingår som en del i det mer övergripande målet för högerpopulismen att uppnå kulturell hegemoni
Meloni från Roms fattiga förorter inledde sin regeringstid med att dra in stöd åt landets fattigaste. Hon kan, lika lite som partivännen från Sölvesborg, eliminera sin egen nutidshistoria. Hennes memoarer, ”Sono Giorgia” (Jag är Giorgia), är fylld av ohyggliga attacker mot homosexuella, aborträtt och flyktingar. Däremot berömmer hon den katolska kyrkan och president Putin för deras kloka familje- och moralpolitik. Detta knäfall för makten återkom länge från ECR-gruppen i Bryssel liksom från SD .
De italienska populisterna slår SD med oändligt mycket större antal trollnät och uppmaningar till politiker ”att dra åt helvete”. Populister, till höger, vänster och mitt emellan, erövrade regeringsmakten redan 2018.
Kampen om mediemakten ingår som en del i det mer övergripande målet för högerpopulismen att uppnå kulturell hegemoni. Partiledaren Éric Zemmour, antisemit och fascistsvärmare, önskade sig att bli Frankrikes Vladimir Putin. Zemmour finansieras av mediemogulen och mångmiljardären Vincent Bolloré som köpt tv-kanaler och tidningar åt journalister med starka sympatier för högerextremism.
Meloni inledde regeringstiden med att rensa upp i public service-systemet. Alla ledare av betydelse byttes ut, censur infördes. Hon åtalade sina främsta kritiker från ”kulturgägget”, till exempel den napolitanska maffians avslöjare Roberto Saviano, välkänd också i Sverige, och den ledande historikern Antonio Scurati som skrivit standardverket om Mussolini, premiärminister Melonis främste inspiratör.
Jimmies trollkarlar och deras manipulationer ställer frågor som går utöver den politiska etiken. En av dem måste besvaras om några veckor: Ska SD och deras europeiska vänner inte bara styra nationella regeringar utan ta över hela Europa.
