Spotify är motsatsen till begravningarnas syfte
Om inte kyrkan kan förklara musiken kan ingen annan förväntas förstå den
När jag går omkring här i skogarna och skrotar händer det ofta att jag träffar på gravhögar. Rätt anspråkslösa byggen, inga skyltar eller kringlor vid dem. Det förkristna bruket att begrava sina döda vid tomtgränsen har fått till följd att det kryllar av gravar, åtminstone där landhöjningen hade kommit så långt. Tips: Kolla in Riksantikvarieämbetets tjänst Fornsök för att upptäcka hur det ser ut runt dig! En granne här i byn har planterat blommor på bronsåldersgraven i sin trädgård – stenarna får inte flyttas.
Det är en samtidens ironi att gravar med människor som ingen längre vet namnet på omfattas av fornminneslagar som föreskriver att vi ska bevara dem för evigt, medan de gravar som grävs idag och som för inte så länge sedan lovades gälla ”för evärdelig tid” plockas bort efter tjugofem år. Inte ens mannaminne. Vi lever förvisso i en tid när allt immateriellt värde är utbytbart, bara materien är helig.
Svenska kyrkans jurister ordnar bättre avtal med streamingtjänsterna och ger upp
Den fornhistoriska människan hade en oerhört vacker, begriplig begravningssed. Att vilja hålla de döda kvar hos sig, synligt och nära. Ändå övergav folket den gamla seden när de kristnades. Ordet socken är kyrkligt och har samma rot som ordet söka: de som söker sig samman, bortom tomtgränsen, och platsen de sökte sig till var Herrens hus där de sjöng själamässor för de döda som lagts på kyrkogården till uppståndelse i ett evigt liv. De kom samman för att fira kommunion; det är förstås samma rot som i community, kommun, kommunism. Gemenskap.
Utifrån ett utspel från ett stort företag i begravningsbranschen skriver DN om hur musiken på begravningar blir alltmer personlig när människor vill välja sin egen favoritmusik, men artikeln säger inget om varför vi har musik i kyrkan till att börja med, eller ens begravningar där. Är begravningen en avskedsfest för de närmaste? Är musiken en vacker inramning, underhållning, guldkant? Är den till för att ge kyrkomusiker jobb? Nej, det är just denna gemenskap bortom det egna livet som är den kristna begravningens syfte och sången är medlet för att uttrycka det.
Men vadå gemenskap? Gemenskapen i kyrkan idag har man väl främst med den allt snävare krets av deltagare där och då, mest familj och släktingar. Det är begripligt, nära, och högst förståeligt att man vill höra pappas favoritmusik hellre än någon alienerande repertoar av klassiska pärlor eller psalmer som man inte känner till. Begravningsseden blir igen, som på forntiden, klanberoende. Bronsålderns tomtgränser flyttas in i kyrkorummet.
Men vi är inte främst någons anhörig, utan en egen person. Det är paradoxen med individualiseringen av begravningsseden: gudstjänsten är i sin teologi egentligen mer inriktad på individen, eftersom den inte utgår från de begränsade gemenskaper vi haft eller inte haft i livet här på jorden.
Så är det också med symbolerna i tidningarnas begravningsannonser. För den icketroende känns det personliga uttrycket rymligare än det kors som förut självklart stod för död och uppståndelse. För att jag ska känna så inför korset behöver jag tro att det enkla korset också rymmer allt som jag är, det är inte trångt. Och jag behöver tro att döden inte är ett slut, utan en början.
Den tron är väldigt svag idag, och det är först och främst kyrkan själv som har gått vilse i sitt begär efter ateistisk bekräftelse när den har erbjudit individualiserade seder. Detta är nämligen något som aktivt har drivits på i flera decennier inom organisationen själv. Nu står slaget mellan inspelad och levande musik. Svenska kyrkans jurister ordnar bättre avtal med streamingtjänsterna och ger upp. Spotifyera hela musiklivet, ända in i tidlösheten. Om inte ens kyrkan kan förklara teologiskt varför musiken finns där, hur ska folk förstå det?
Jag säger inte att man kan ha en rigid inställning till begravningsmusiken. Människan och kulturen är dynamisk. Det handlar inte om musikstilar. Men jag tror att om fler förstod begravningsgudstjänstens teologi skulle de kunna göra andra val. Sociologiskt hör kyrkomusiken till samma genre av bruksmusik som vaggvisor, sånglekar, läktarramsor. Det vore absurt att bryta sönder en sådan kollektiv musikkultur och hävda det personliga uttrycket, men idag är medvetenheten om det kollektiva musicerandet mycket svag, inte minst inom kyrkan själv. Rätt många präster skulle börja tala om texter om de fick frågan om psalmens betydelse.
Och orden är väsentliga, men det är själva sjungandet, eller, för den som av någon anledning inte sjunger, bara att befinna sig i den uttryckande gemenskapen, som är syftet med musikens plats i kyrkan. De som söker sig samman, utanför sina gränser, närmare jagupplösningen, och låter sig överlämnas till den Gud som ville våra liv. Från evighet till evighet. En uppspelning av min personliga spellista är faktiskt motsatsen.
