Vi marscherar villigt in i apokalypsen
Jag valde ”Twisters” framför Springsteen
Först undrar jag varför så mycket folk vallfärdar till Mall of Scandinavia en torsdagskväll. Men så noterar jag t-tröjorna som avslöjar klantillhörigheten. De ska bevittna Bruce Springsteen på arenan intill gallerian. Själv ska jag inte dit. Jag ska in i biomörkret bland de upplysta affärspalatsen i Solna för att uppleva en sak: vädret. Jag och en handfull andra ska se ”Twisters” i en tomt gapande Imax-salong i sommarvärmen.
Ett tag känner jag en melankolisk ånger över detta val. Uppenbarligen erbjuder en 74-årig gubbrockare någonting som en katastroffilm inte gör. Kanske har det någonting med filmens allt lägre status att göra. Kanske är extremväder ett ocoolt ämne.
Men den virtuella virvelvinden lovar något som Bruce inte vill kännas vid: ett slut.
Egoismen förlorar i dessa samtidsskrönor. De som överlever olyckorna är de som samarbetar för ett gemensamt mål
”Twisters” är som så många liknande nya filmer en bekant historia om hot som framstår mer och mer akuta, men också alltmer abstrakta. Den redan kolossalt inkomstbringande filmen, en fristående uppföljare till ”Twister” från 1996, handlar om en ung stormjägare i tornadobältet Oklahoma som försöker finna en metod för att destabilisera – eller ”tämja”, som filmens cowboyjargong gör gällande – en tornado. Till trots för all förödelse som ovädret orsakar i filmen så lyckas regissören Lee Isaac Chung med konststycket att aldrig ens nämna klimatförändringar. Han ville inte hamra in några budskap, har han sagt.
Det här är typiskt för blockbusterfilmer från Hollywood som inte sedan ”The day after tomorrow” för 20 år sedan tagit itu med klimatförändringar. Men det är inte så att den globala uppvärmningen lyser med sin frånvaro på film. Den finns där indirekt och sammanfaller mer och mer med både krigs- och ockupationsskildringar.
Ta till exempel ”Leave the world behind”, som i maj blev den femte mest sedda filmen på Netflix någonsin, där det är oklart vilka som ligger bakom attackerna mot New York och ger till stånd en katastrofsituation där ingen är att lita på. Inte heller i den svenska invasionsfilmen ”Den blomstertid nu kommer” är fienden identifierbar. I ”A quiet place: day one” skymtar rymdvarelserna endast i ögonvrån, som om vi egentligen inte behövde bry oss om dem.
Att Hollywood sällan tar sig an klimatförändringar direkt skapar en märklig situation där allt fler filmer närmar sig ämnet men där hotet förskjuts mot en yttre, osynlig fiende.
Katastroffilmerna är långt ifrån någon ny företeelse. På 1930-talet betecknade termen allt från dokumentärer till Röda Korsets upplysningsfilmer om plötsliga förstörelser. Först på 1970-talet fick genren den form som vi känner den. Sedan dess handlar filmerna om hur moderna uppfinningar (flygplatsen, skyskrapan, färjan, tåget) bryter ihop och om hur naturkrafter hotar planetens livsvillkor på grund av människans vinstinriktade egennytta. Men hur förödande katastrofen än är på vita duken så strävar de melodramatiska berättelserna efter att föra oss samman som vilken väckelseseans med Bruce Springsteen som helst.
Egoismen förlorar i dessa samtidsskrönor. De som överlever olyckorna är de som samarbetar för ett gemensamt mål. Katastroffilmerna tillåter tittaren att föreställa sig ett slut på kapitalismen genom att bejaka den undergång som tornar upp sig bland väderfenomenen.
Regn, vind, åska, snö, solljus eller skymning: filmen vore ingenting utan naturföreteelserna som ger den liv och rörelse. Både måleriet, fotografiet och filmen utvecklades genom olika sätt att använda sig av vädret som en aktör i skapelseprocessen. Filmen älskar och hatar vädret. Filminspelningar handlar om en evig väntan på att fånga rätt ljus eller skugga.
Även om man åstadkommer väderfenomen på konstgjorda sätt i en studio så är det naturgudarna man talar med. Tuva Novotnys Frigga i den svenska katastroffilmen ”Avgrunden” förstår det när hon hälsar på gruvfrun innan hon kliver in i Kirunagruvan, och i en scen blickar hon mot det mäktiga bergverket och säger: ”Håll dig lugn nu.”
Men vädret på film i dag är alltför talande. Det betyder för mycket. Vattnet får sällan vara vatten. Vinden får inte bara vara vind. Solen får inte lysa för sin egen skull. I stället odlas en skräck för naturkatastrofer som vi måste skydda oss mot genom auktoritära medel.
Sällan skildras orsakerna eller orättvisorna som klimatförändringar för med sig. Allt kretsar kring den emotionella effekten som dessa krafter har på en vit medelklassfamilj. Få katastroffilmer tar steget fullt ut och ställer frågan: Var det inte det här ni ville?
Oavsett om ”Twisters” känns som en tidstypisk uppdatering av en äldre film så innehåller den en fascination för naturkrafter som inte riktigt låter sig förstås eller förklaras
Jag tänker ibland på Steve Buscemis Rockhound i ”Armageddon”, ett underbarn som blivit oljeborrare på grund av pengarna vilka han i sin tur slösar på strippor och sex. När han och hans osannolika team landar på asteroiden som hotar att utplåna jorden, och som de ska borra sig in i och tillintetgöra med hjälp av en atombomb, så löper han amok genom att skjuta vilt omkring sig och säger sig önska en förstahandsplats till jordens undergång. Han tillför ingenting till uppdraget. Men han står för en alltför-mänsklig impuls.
Att Rockhound och gruppen som ska rädda jorden representerar det opålitliga och låga i människan gör dem i slutändan bäst anpassade för uppgiften. De överskrider det tänkbara i en film (och en filmutveckling) där allt som heter trovärdighet har strukit på foten.
Jag kan inte låta bli att tänka på vad en film om Rockhound hade kunnat säga om en människa som inte är heroisk, utan är lika förfelad som förvirrad. För vi har nog alla sett och förstått vad undergången innebär, i alla fall på film. Men vi har ännu inte förstått varför stora delar av mänskligheten villigt marscherar in i apokalypsens armar.
Oavsett om ”Twisters” känns som en tidstypisk uppdatering av en äldre film så innehåller den en fascination för naturkrafter som inte riktigt låter sig förstås eller förklaras. De tycks peka på det otillräckliga i allt vi håller kärt, vare sig det är kapitalismen, tekniken eller humanismen. I den vakna världen för katastrofen inte oss samman. Men på film visar den att allt har ett slut. Utan det går det inte att föreställa sig alternativ.