Det finns alternativ till våldsspiralen i Gaza
Med Cronemans logik kan de allra grymmaste angrepp försvaras
“Gerillan vinner, om den inte förlorar. Den konventionella armén förlorar, om den inte vinner”. Så sade Henry Kissinger angående Vietnamkriget, och sedan USA:s förlust mot Vietcong har det varit en inofficiell sanning att arméer förlorar om de inte rycker upp det folkliga motståndet med rötterna. Citatet kommer till mig när Netanyahu åker hem från USA efter Hizbollahs raketattack mot Golanhöjderna. En satans mördare planerar nu ett våldsam svar mot andra satans satans mördare. Hela regionen på randen av ett storkrig. Israels armé är en av världens mäktigaste, upprepas det ofta, ändå kommer den aldrig att vinna mot Hizbollah och Hamas. Oavsett hur många av dess ledare som dödas så kommer man varken kunna slå ut dem som politisk kraft eller ideologi – förankringen i lokalsamhällena är alldeles för djup.
Det Israel ägnar sig åt nu är inget annat än att skörda sin egen draksådd
Det finns en särskild plats i helvetet för alla dem som upprepar tankefiguren om att ”det inte finns något alternativ” till en upptrappad våldsspiral. Senast – oväntat – i en krönika av Johan Croneman (DN 26/7). Han har sett en SVT-dokumentär om attacken 7 oktober och frågar om Israel hade något annat val än att svara med besinningslöst våld: ”Skulle Israel nöja sig med att sörja, begrava sina döda, ta upp förhandlingar med Hamas, utväxla gisslan mot palestinska fångar – och låta udda vara jämnt? Fanns det en möjlighet att de skulle överväga att inte svara med kraft och brutalitet?”. De som kritiserar Israels krigföring, menar Croneman, borde lägga fram en alternativ plan för Israels armé – som om fredsaktivism kräver en doktorstitel från försvarshögskolan.
Resten av krönikan ägnar Croneman åt att skriva om vilka blodtörstiga monster Hamas är. Mot det finns inget att invända, men det är inte lite fräckt av Croneman att suggerera fram en bild av att Israel ägnar sig åt självförsvar mot organisationen. I Rashid Khalidis bok ”Hundraårskriget mot Palestina” – som mer och mer framstår som årets viktigaste fackbok – pekar Columbia-historikern på att Hamas uppstod 1987 och länge finansierades av Israel, för att underminera PLO (Palestinas Befrielseorganisation). Hizbollah är för övrigt också ett resultat av Israels kolonialism: organisationen uppstod 1982, när Menachim Begin och Ariel Sharon försökte driva PLO ur Libanon. Det Israel ägnar sig åt nu är inget annat än att skörda sin egen draksådd.
Själv blir jag illamående av all denna förljugna ”realism”. För det är den som leder oss ner i det djupaste mörkret. Med Cronemans logik skulle man kunna fråga: hade USA verkligen något alternativ till att svara ”med kraft och brutalitet” efter attacken mot Pearl Harbour? Kunde man låta ”udda vara jämnt” efter 11 september? Vi lever i en tid som är så äckligt genommilitariserad att vi glömt bort att stora samhällskriser – såväl terrorattacker som naturkatastrofer – historiskt har gjort att människor sluter sig samman och tar hand om varandra. Det finns ett helt eget forskningsfält ägnat detta, kallat katastrofsociologi. En sådan ”solidarisk ryggmärgsreflex” kan man också rida på politiskt: titta på hur Norge reagerade efter massakern på Utøya.
Jag inser att jag framstår som naiv när jag jämför Netanyahu med Jens Stoltenberg. Hävdar att ett av världens mest militariserade samhällen kan bryta våldsspiralen. Jag vill då påpeka att tron på att Hamas och Hizbollah kan krossas militärt är höjden av naivitet.
Kissinger var visserligen också en satans mördare – men han hade förstått det.
