Nytt blod, tack
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-07-07 | Publicerad 2011-06-22
Inga-Lina Lindqvist om fantasylitteraturens kris – och dess räddning
Vad händer när en nördkultur står på gränsen till kommersiellt genombrott?
Eurocon 2011 i Stockholm som ägde rum under den gångna helgen var det trettiotredje europeiska litterära konventet för science fiction, skräck och fantasy.
Under de tre dagarna konventet pågick hörde jag ordet mainstream nämnas i var och varannan mening. I paneldebatter, uppläsningar, samtal i baren. Ordet representerade allt som var etablerat, kommersiellt, brett eller överhuvudtaget gångbart utanför den trånga kretsen av nördiga fans.
Det uttalades med ironi, oro, irritation.
Spel- och filmindustri som lånat världar och rekvisita av de litterära förlagorna lever ju och frodas. Men litteraturen sackar efter. Böckerna om Twilight och Harry Potter är enorma succékoncept, men de ses ner på av de konservativa och renhetsivrande nördarna. De om några vet ju vilka skatter som döljs i genren.
Ändå hamnade väldigt många panelsamtal – oavsett om ämnet var fantasy för barn eller skräckens framtid – i prat om upplagesiffror och publiceringsmöjligheter. Fantastikan har lämnat nörderiets tonårsrum och försöker nu få ihop det vuxna livspusslet.
På seminariet om genrens ställning i Sverige uppmärksammas en lika tydlig som typisk paradox. Science fiction/fantasy är traditionellt ett naturreservat för novellen som form. Genrens nestor i Sverige, Börje Krona, minns tiden då han kunde nasa en science fiction-novell till en tidskrift på morgonen och få betalt i kassan samma dag. På den tiden köpte både fackpressen och veckotidningar genrenoveller. I dag väjer de etablerade förlagen för novellsamlingar. Men samtidigt verkar den korta formen passa så idealiskt i dagens informationskultur. Hoppet står till e-boken och mobilappar, fast framtiden är ännu inte här.
Fantastikan är dessutom fördomsfullt och styvmoderligt behandlad av kritikerna, påpekar novellisten Karin Tidbeck. När en etablerad författare som Lars Jakobsson kommer ut med en renodlad science fiction-roman, heter det att han lånar element av genren. Tidbeck berättar att hon själv ibland försökt maskera sina science fiction-verk som magisk realism för att den vägen minska motståndet hos förlag och läsare.
Den peruanska fantasyförfattaren Tanya Tynjälä berättar om det omvända problemet när hon föreläser om science fiction i Latinamerika. Magisk realism har där ett kannibalistiskt förhållande till sina småsyskon science fiction och fantasy. Genren är så stor
att den liksom äter upp de mindre. Sagor för vuxna behövs inte, säger det litterära etablissemanget, för vi har ju redan magisk realism. Mycket av den latinamerikanska fantastikan publiceras därför på nätet och entusiasterna samverkar i nationsöverskridande nätverk. Latinamerikanska science fiction- och fantasyförfattare leker med de gamla indiansamhällens myter och sagor, formulerar gärna mörka framtidsvisioner. Världsunikt nog finns i dag på Kuba livaktig science fiction-poesi, i Oscar Hurtados spår.
Helt annorlunda är situationen för genren i Ryssland. Förutom USA, är Ryssland i dag det land som producerar mest livskraftig och kommersiellt gångbar litteratur. I Sverige säljs såväl Nick Perumovs klassiska fantasy som Gluchovskijs dystopi Metro 2033.
Den ryska science fiction-forskaren Alexander Royfe säger att Ryssland i dag är självförsörjande inom genren, med över 600 originaltitlar per år. Eftersom fysisk distribution är en svårarbetad historia i det väldiga landet är e-boken populär. Den ryska litteraturen torde vara världens mest digitaliserade.
Ukrainske författaren Volodymyr Arenjev berättar entusiastiskt om de två växande genrerna alternativ historia och imperial fantasy. Imperial fantasy, som gestaltar en revanschistisk dröm om ett lands forna storhet, är populär även i Polen. Själv har Arenjev skrivit en alternativhistorisk bok som undersöker vad som hänt ifall Ukraina hade antagit islam som statsreligion.
Plötsligt börjar jag fråga mig om hur genren förhåller sig till sin samtid. En grundfråga som varje fantastika-författare måste ställa sig är ju vad hade hänt om...? Om luften tar slut, om det krävs tre människor för att avla ett barn, om gudarna vaknar ... Att ställa frågan kräver ett kritiskt ifrågasättande av världen som finns, och det i sin tur är subversivt i sig. Man är inte nöjd med världen, obekväm med ordningen som råder. Kan föreställa sig ett alternativ.
Av det skälet förtjänar genren respekt. Men hur kommer man ut ur den onda cirkeln av inbunden nördighet och kommersiell förtunning? Hur behåller man genrens livskraft och erövrar popularitet utan att enbart sälja ut sin rekvisita på underhållningsmarknaden?
Jag lämnar Eurocon 2011 med en framtidsspaning. Minns början av nittiotalet när den svenska deckaren var en genre på utdöende, hållen under armarna av fåtaliga entusiaster. Tidskriften Jury, som inte finns längre, instiftade 1998 Polonipriset, för att stimulera till en ökning av antalet deckare skrivna av kvinnor. Liza Marklund fick det första priset. Resten är historia.
Samma sak kommer att hända med science fiction, fantasy och skräck, tänker jag, när marknaden börjar domineras av kvinnor. Först då kommer genren att bli folklig och populär.
Efter de manliga isbrytarna som en John Ajvide Lindqvist eller en Anders Fager ser jag en kvinnlig plejad komma. Åsa Schwarz med klimatfantasy, Sara Bergmark Elfgren med ungdomsbokssuccén Cirkeln, Nene Ormes med urban fantasy och dark romance-författaren Frida Edman som även driver Mörkerdottir förlag kommer, tillsammans med andra, att skapa en hållbar framtid för svenskspråkig fantastika.
Och om tio år kommer vi att exportera alternativa verkligheter i stället för seriemördare från landsbygden.
Inga-Lina Lindqvist
