Algoritmerna styr den svenska Nato-debatten
Ingen har ansvar för att stävja spridandet av inhemsk desinformation
I Helena Granströms nya roman Königsberg får Ada Seiler en lapp inskjuten under dörren till sitt väldigt slutna rum. Hon läser: ”Det som står på lappens andra sida är falskt”. Hon vänder på lappen och där står det: ”Det som står på lappens andra sida är sant”. Senare visar det sig att Ada befinner sig på en klinik där personalen verkar agera baserat på logik och matematik, men utan att för den skull göra skillnad på fakta och fiktion.
Den matematiskt styrda desinformationen online har transformerat den liberala demokratin. Vi medborgare läser budskap om världen på små lappar, inskjutna under vår dörr av sociala mediers svarta låda, vars dolda matematiska resonemang bestämmer urval och kontext åt oss. Sociala plattformar är de kanaler som flest människor använder oftast som informationskälla och de är nu så tätt sammankopplade med desinformation att begreppen börjat växa ihop.
Barack Obama, dragplåstret på universitetet i Chicagos konferens ”Disinformation” häromveckan, vägde sina ord på guldvåg. Den långa tystnaden mellan hans ord för att beskriva den amerikanska demokratins tillstånd fick åhörarna att skruva på sig: “Slapp.” ”Förvirrad.” ”Hjälplös.” Han tillstod att han som president ”underskattat hur stor skada demokratier, vår inkluderad, tar av desinformation”. Obama sa sig vara mest oroad för den desinformationen som skapas av amerikaner för amerikaner. Det är en oro som svenska politiker borde dela.
Rysslands invasion av Ukraina har fungerat som bensin på flammorna av desinformation i den svenska politiska debatten online. Diskussioner om Ukraina, Ryssland och inte minst Nato äger rum i ett närmast dystopiskt medialt tillstånd. Nato-motståndare bemöts med ord som ”femtekolonnare” och ”förrädare”, direkta lögner i frågan sprids och allt oftare blockeras de oliktänkande helt.
Moderaternas gruppledare i riksdagen, Tobias Billström, blockerar så gott som alla som uttrycker avvikande åsikter på Twitter. Det spelar ingen roll att de aldrig interagerat med Billström; filtreringen är en proaktiv strategi. Flera andra större högerkonton har satt i system att skapa dessa ekokammare. Trenden syns på flera håll, men Billström får ändå sägas vara den obestridde tsaren av den här Kremldoftande desinformationsstrategin.
Det är djupt oroande, för det är inte svenska politiker som sprider vidare rysk desinformation, det är ryssarna som sprider deras
Syftet: att polarisera och mobilisera, gärna rasistiskt eller raljant, i sina egentillverkade informationsilos, som stänger ute motargument eller störande debatt. Eftersom informationen kommer från en högt uppsatt politiker och tidigare minister, funkar inte tjatet om källkritik – man måste väl kunna lita på en riksdagsledamot och tidigare minister? Tyvärr inte. Medvetet osanna inlägg om till exempel Nato-frågan sprids sedan vidare i god tro av följarna.
Desinformation blir misinformation. Och det här är bara en metod av flera i Ryssland/Ukraina/Nato-debatten just nu, som hämtade ur instruktionspärmen hos enhet 54777 på den ryska säkerhetstjänstens Moskva-kontor.
Vår beredskap för den inhemska desinformationen är inte god. Ingen myndighet, inget departement har fått eller fördelat uppdraget att ta krafttag mot den helt ohållbara situation som nu råder. Myndigheten för psykologiskt försvar har sagt att den inhemska desinformationen inte ingår i deras uppdrag, deras fokus är utländska aktörer. Säpo har annat för sig. MSB ska göra någon slags informationskampanj, klar till jul. Det är djupt oroande, för det är inte svenska politiker som sprider vidare rysk desinformation, det är ryssarna som sprider deras. Ryssarna – och tech-oligarkerna.
Förbränningsmotorn har varit avgörande för såväl industriell- som mänsklig utveckling. Men länge förstod man inte att röken som bolmade ut från bilarna förgiftade människor och jordklot. När man insåg faran, samlades politiker och biltillverkare i samma rum och försiktigt inleddes en mycket saktfärdig process för att försöka mildra utsläppen från förbränningsmotorn. Själva motorn ansågs oantastlig, fokus låg på att montera katalysatorer för att hjälpligt rena avgaserna. Detta berodde på i första hand tre saker: bristande teknisk förståelse, politisk ängslighet och en miljardfinansierad bilbranschlobby.
I hovsamma seminarier i regeringskvarteren sätter Googles och Metas lobbyister agendan
Techjättarnas dans med dagens politiker följer samma rytm. De förra spenderar årligen miljarder på lobbyister som tar fram förklaringsmodeller om ”det egentliga problemet” med sociala mediers förbränningsmotor. Politiken krokar arm med de gamla vanliga: medievetare och filosofer som ”har en dotter som är mycket på TikTok”, och med försvarsgubbarna med ISK-portföljen full av Saab-aktier.
I hovsamma seminarier i regeringskvarteren sätter Googles och Metas lobbyister agendan. I korrespondensen mellan departement, moderator och deltagare efterfrågas uttryckligen ”positiva exempel” på techbolagens agerande. De, dagens General Motors, ombeds i inbjudan ”säga vad de tycker staten borde göra bättre”. Inte vice versa.
Sedan ordnar regeringen en Förintelsekonferens i Malmö om antisemitisk desinformation online. Facebook/Meta-chefen Sheryl Sandberg ges utrymme som det mäktiga statsöverhuvud vi låtit henne bli. Själva problemet, dagens förbränningsmotor, är AI-motorn i företagets plattformar men precis som Ford på 60-talet har Sandberg övertygat makthavarna om att desinformations-avgaserna från judehatet går att moderera bort. ”Samråd”, förmanar Sandberg och håller ut armarna i en ”tillsammans”-gest. Ansvariga ministrar nickar instämmande.
Vet de inte bättre?
Du kanske tänker att ”jaja, men det som händer på sociala medier stannar ju på sociala medier.” Magdalena Anderssons Nato-inställning påverkas väl inte av det som sägs där? Olof Palmes doktrin, att neutralitets- och säkerhetspolitik ”bör bära orubblighetens prägel”, den gäller väl än?
I det senaste numret av den socialdemokratiska tidskriften Tiden skriver chefredaktören Payam Moula en hyllningskrönika till ”popularismen”. Idén är, enligt Moula, ”enkel”: Håll koll på vilka åsikter och attityder som verkar vara populära, och gör dessa till politik och kommunikation.
Moula hyllar statsminister Anderssons populistiska egenskaper, men problematiserar också. Han skriver att utbildningsnivån hos honom, Andersson och resten av den politiska eliten ju är så mycket högre än arbetarväljarnas. Så det finns en risk att partiet håller sig fast i det som känns ideologiskt rätt, och inte tillåter sig att göra sin politik nog populistisk. Så där simpel att arbetarna förstår och lajkar, liksom.
I dag tillbringar de flesta hellre timmar på sociala medier varje dag än läser en enda bokstav i Dagens Nyheter. Så för de flesta, med låg såväl som Payam Moula-hög utbildningsnivå, är det floden av falska eller sanna fakta på Facebook, TikTok och Twitter som definierar Nato-frågan. Lapparna som sticks in där formar svaren men också frågorna i opinionsundersökningarna. Och eftersom riksdagens samtliga partier tillber popularismen och anpassar sina ståndpunkter i linje med efterfrågan, så är det budskapen på lapparna som styr Sverige.
Orubblighetens prägel? Gud hjälpe oss.