Ett resande herrsällskap
Som ung kvinna är det första Paris-besöket snarare ett ständigt gatlopp
Ulf Peter Hallberg och Carl-Henning Wijkmark har gett ut en gemensam bok som skulle kunna kallas dialogessä, eller samtal. Iakttagelser från olika städer i Europa – Paris, München, Barcelona, Helsingfors – blandas med citat ur deras egna och andras böcker. Titeln, Städernas svall, leder givetvis tankarna vidare till Strändernas svall, och därmed till Odysséen, alla resors urberättelse. Här är vi i resandet och urbaniteten, Staden.
Det är vittra samtal. Författarna, och arkitekterna, som knyts till respektive stad är de allmänt kända och kanske inte så oväntade. Samtalen handlar nästan lika mycket om personliga historier som litterära. Över hela Städernas svall vilar återblicken, insikten om det förgängliga, döden – ”det är stadens svall, människorna och varorna som rinner ner i slasken, döden.”
Att besöka Paris som yngling tycks vara en oförglömlig erfarenhet. Energin, skönheten, hela den gatans teater som inte finns uppe i norr. I de båda något äldre männens samtal blir detta första intryck av världen något att återkomma till, att jämföra med, att ständigt omtolka. Städernas svall är ingen essäbok i vanlig bemärkelse, men de långa, interfolierade samtalen blir essälika inte minst för att de prövar. Erfarenhet och beläsenhet. Det egna livet mot litteraturens. De egna texterna mot andras.
På något sätt är den parisiska startbilden en läsanvisning: känner man igen sig så är det lättare att följa med in i samtalet.
Själv känner jag mig främmande.
Mina egna tidiga Parisresor är oförglömliga på sätt och vis, men ändå så långt i från material till möjliga vittra berättelser. Som ung kvinna är insupandet av staden mest som en sorts gatlopp, ett ständigt arbete att undvika uppmärksamhet, att slippa ovälkomna raggningsförsök, att kunna ta del av gatans liv utan att riskera alltför mycket av den egna integriteten. Mycket svårt. Vem är det som kan nattvandra i mörka kvarter, lyssna på någon fest genom ett fönster, gå till sin lilla skrivarvrå och vederkvickt arbeta sina tankar vidare?
Ett manligt privilegium är det som speglas i Städernas svall. Inte minst privilegiet att utan problem bara läsa verk av män.
Självklart kan jag välja en annan läsart. Den manliga erfarenheten är också, genom konst och litteratur, min. Och egentligen är det ju det jag oftast gör. Men denna gång går det inte. Kanske är det själva dialogformen – samspelet mellan de här två som lägger ut texten, beundrar varandra men saknar läsartilltal – eller kanske att samtalet ibland halkar ner till en något mindre upphöjd och analytisk nivå.
Att prata om nationella karaktärsdrag är måhända en typisk resenärssjuka. Icke desto mindre skymmer den sortens samtal sikten – eller rent av skämmer.