Social utsatthet är farligare än en kniv
I dokumentärserien om Jack the Ripper blir offren synliga
Medan jag frosslyssnar på P3 Historias nya serie om Jack the Rippers offer dyker en ny död kvinna upp i nyhetsflödet. Ännu ett misstänkt mord… Kvinnovåldet tar tyvärr aldrig semester.
Likväl sitter jag kvar med hörlurarna klistrade vid öronen. Låter den kunniga ciceronen Cecilia Düringer dra mig allt längre in i mörkret.
För denna sanna berättelse om historiens kanske första riktigt kända seriemördare — Jack Uppskäraren, som han kallats på svenska — är sjukt spännande.
I film och skräcklitteratur har ju också mystiken kring detta berömda och oerhört mytologiserade cold case – med styckmördarens brutala modus operandi – inspirerat till många fiktiva epigoner. Och bergis en och annan verklig.
Ljudläggningen är kuslig och skickar en utan pardon tillbaka till den viktorianska slummen. Det blir radiodramatiskt fängslande, med målande beskrivningar av East Ends miljöer och klientel. Och den som inte får kväljningar av misärens doftbeskrivningar lär ändå hålla andan när Jack the Rippers mordoffer beskrivs väldigt grafiskt. Tack och lov föregås dessa magstarka ljudbilder av välplacerade varningar.
Trots de effektiva dramatiska greppen påminns man som lyssnare om den brutala verkligheten. Att det är äkta historiskt kvinnohat som fått evigt liv i form av en klassisk trop i fiktionen.
Jack the Rippers kändisskap stärks också av den högst levande ripperologins privatspanarkult. Likaså av de välbesökta turistvisingarna i Whitechapel och en inte obetydlig populärvetenskaplig utgivning. Hallie Rubenholds bok ”Fem kvinnor: den aldrig återgivna historien om Jack the Rippers offer” som kom 2020 ingår till exempel i seriens referensmaterial. För här är det alltså offren, snarare än mördaren, som är huvudpersoner.
De fem utblottade kvinnorna på samhällets botten vars öden länkats ihop på detta brutala vis får i denna dokumentärpodd vara människor med egna historier. Vi får veta vilka dessa så kallade "Canonical Five” var, hur de såg ut och hur de levde. Inte bara hur och var de mördades och sedan begravdes. Hela tiden sägs deras namn.
Elisabeth Stride, som tidigare hetat Gustafsson, var född i svenska Torslanda och med hopp om en bättre tillvaro hade hon tagit båten från Göteborg till London. Det är Annie Chapman, Catherine Eddowes och Mary Ann Nichols, som kallades ”Polly”. Och så den lite märkligt föränderliga Mary Jane Kelly med sina många smeknamn. Henne finns det flest tveksamheter kring om hon ens blev mördad av samma gärningsman.
Källkritiken löper som en röd tråd genom seriens tre delar, och inte minst nyanseras bilden av de fem kvinnorna som prostituerade. Därmed ifrågasätts den ganska seglivade myten om att just prostitutionen på något vis skulle ha varit Jack the rippers motiv.
Historikern Peter K Andersson medverkar med nyktra kommentarer och redogör för osäkerheten i de uppgifter som finns och ligger till grund för historieberättandet. Eller ”de halvsanna historier som svarvats ihop om skräckens höst 1888”, som Düringer formulerar det. Hon sammanfattar avslutningsvis vad som kan styrkas som dessa kvinnors gemensamma nämnare: ”Deras bödel var en man med kniv, men det som satte kursen mot avgrunden var fattigdomen, utsattheten, spriten och ensamheten.” Faktorer som tillsammans är mer dödliga än en ensam galning. Vilket tyvärr gäller än idag.
Lyssna här på P3 Historia: Jack the Rippers offer
