Ostbågar och leksaker kan visst bli bra filmer
Konsumtionen levererar nutidens myter
Ett klassiskt citat från en Hollywoodmogul lyder något i stil med: ”Ställ frågan för varje ny barnfilm: kan vi bygga en nöjespark runt den?” Detta har länge setts som filmindustrins modus operandi. I den klassiska reportageboken ”Easy Riders, Raging Bulls” menar Peter Biskind att det var auteurer som George Lucas och Steven Spielbergs fel att det blev så här, när de med ”Star Wars” och ”Hajen” väckte filmstudiornas intresse för att sälja kringprodukter, leksaker och böcker.
Frågan är dock om denna formel inte är på väg att kastas om. Det menar i alla fall filmkritikern Julia Finnsiö i en artikel i Svenska Dagbladet (20/7). Där konstaterar hon att ”Corporate Storytelling” håller på att växa till ett monster i filmvärlden. Inte bara har Barbie, Blackberry, Nike Air, Flamin Hot Cheetos, Ninjago och Lego blivit storfilmer – filmer om leksaksbilen Hot Wheels, kortspelet Uno och dockan Polly Pocket ligger i startgroparna.
”Legofilmen” – en liten pärla – låter oss skåda processen inifrån
Välkänt är att denna typ av så kallade biopics inte görs av det konstnärliga b-laget, utan av högstående filmskapare: David Fincher, Aaron Sorkin, Greta Gerwig och Lena Dunham. Det tycks som om filmindustrin vänt den klassiska frågan från mogulen ut och in: ”en ny leksak? Kan en indieregissör göra dess bakgrundshistoria?” Och om vår tids skarpaste hjärnor arbetar med att ta fram beroendeframkallande algoritmer tycks vår tids främsta konstnärer upptagna med att göra episka berättelser om ostbågar och kortlekar.
Det är lockande att som Finnsiö ropa ”kulturskymning”. Men själv känner jag mig inte så upprörd över trenden. Vi lever i ett samhälle där det Marx kallade ”varufetischismen” – att varornas värld påminner om det religiösas dimmiga regioner – i princip är direktuppkopplad mot våra hjärnor genom mobilerna. ”Legofilmen” – en liten pärla – låter oss skåda processen inifrån: när mytologiska griller helt öppet läggs in i en liten plastbit.
Att skapande skulle kunna kokas ner till att diktera upp handling och karaktärer ur tomma intet är en tämligen senkommen föreställning
Filmer som ”Blackberry” och ”The Social Network” påminner i sin tur mer om det som Sven Lindqvist kallade ”barfotaforskning” – ett slags kritisk företagshistoria underifrån. Och även om ”Barbie” framstod som en lång reklamfilm – nog hade den ett oväntat märkligt estetiskt anslag. Min poäng här är att konstnärer gräver där de står. Att de numera rotar i varumärkeshistoria är inte så dåligt.
En annan invändning som ofta hörs är att det är ”fantasilöst”. Det är ett resonemang som jag aldrig har förstått. I mina ögon framstår idén om fantasi som drivkraft i skapande som en 1900-talsföreställning utgående från föråldrade psykologiska modeller. Titta på den äldre konst- eller teaterhistorien: en ändlös variation av de antika myterna och bibliska berättelserna.
Att skapande skulle kunna kokas ner till att diktera upp handling och karaktärer ur tomma intet är en tämligen senkommen föreställning. En mera rimlig syn på konstnärligt skapande är att det är ett verklighetsarbete. Att Corporate Storytelling är hyperkapitalismens fiktionsform är inte mera förvånande – eller provocerande – än att furstekrönikan och eposet var feodalismens. Och konstnärer har alltid varit svåra att kontrollera – en stövelslickare visar sig ofta vara en undercoveragent.
