Filmen om Utøya glömmer politiken
Det är inte bara ”hat” – Breivik var fascist
Hur lång tid måste gå innan det är passande att göra film av extrema händelser? Ingen alls, egentligen. Konstens uppgift är ju att undersöka och tolka. Allt handlar om hur man gör det. Misslyckas man, riskerar filmen skapa känslan att det som har hänt inte har hänt på riktigt.
Två filmer om Utøya 2011 är exempel på det.
I våras kom den norska regissören Erik Poppes U–22 juli. Den är helt ur offrens perspektiv och filmad i en enda lång tagning – 72 minuter, det var den tid Anders Behring Breivik behövde för att avrätta 69 människor. Den är, som Petter Larsson konstaterat, rensad från politik och sammanhang (Aftonbladet 25 feb). Rent konstnärligt är den dock helt enastående.
Förra veckan släppte Netflix britten Paul Greengrass film 22 july. Den är ett totalt haveri och lyckas inte alls ta vara på boken den bygger på, Åsne Seijerstads En av oss.
Även 22 july avpolitiserar Breivik, men kan inte ens försvara sig konstnärligt.
Filmen beskrivs som en studie i "hat", som om Breiviks aggressioner hade kunnat drabba vem som helst. Det var arbetarrörelsens uppväxande släkte han försökte mörda. Man förstår inte ens att det var ett socialdemokratiskt ungdomsförbund som hade läger, det skulle kunna vara vilka samhällsintresserade ungdomar som helst.
När Breivik ringde polisen och angav sig själv, presenterade han sig som "kommendör Anders Behring Breivik i den norska antikommunistiska motståndsrörelsen". Detta förvanskades snabbt i medierna till "den norska motståndsrörelsen". I 22 july finns telefonsamtalet inte ens med.
När han grips i filmen, säger han att han likviderat "ett politiskt läger". Att han vill ha slut på invandringen och mångkulturen. Det är sant, men det räcker inte. Breivik var mer än islamofob. Han var marxofob. "Det är detta som tydligast placerar honom i den fascistiska traditionen", för att citera Kjartan Fløgstad (Aftonbladet Kultur 15 juni 2012).
Fascism-begreppet kastas runt utan urskiljning, men Breivik är fascist på riktigt. Arbetarrörelsen är hans främsta fiende. Det var därför han inte ställde sig i det mångkulturella Oslokvarteret Grøland och sköt män i kaftan och kvinnor i slöja. Han tog båten över till socialdemokraternas ö, där de verkliga landsförrädarna finns. ”I dag ska ni dö, marxister”, var hans hälsningsfras när han steg iland på Utøya.
Resten av filmen handlar om hur Norge läkte samman, vilket mer kan beskrivas som hur Norge lagt locket på.
Till SVT (9 maj) berättar Poppe att idén till hans film föddes när han såg ett debattprogram där de diskuterade vad de skulle göra ”om den politiska terrorn kom till Norge”. Som om den inte redan drabbat Norge.