Han kan bli landets näst bästa modeskribent
Carl Reinholdtzon Belfrage har stagnerat, skriver Kristofer Andersson
Sommar! En glänta i den tätbevuxna skog av tangentbordsovana tanter som vanligen dominerar kultursidorna. För stunden formtoppar till exempel Expressen, under överseende av Essy Klingberg och Valerie Kyeyune Backström.
Det var de goda nyheterna. Nu över till de dåliga.
Carl Reinholdtzon Belfrage – skribent och profilerad motvallsunge sedan 20 år – hotar, i ett svar på Nöjesguidens enkät om årets sommarplaner, med att ”försöka rädda landets obefintliga modejournalistik”. Det senaste årets publiceringstakt skvallrar dock om att karln förmodligen inte ens kommer orka ta sig till jobbet.
Med anspråk större än insatsen har han de senaste tolv månaderna 1) enligt egen utsago ”skåpat ut” svensk modebevakning, i en trånsjuk text för Dagens Nyheter om den duktiga designern Emily Bode.
Han har 2) saknat nollnolltalets kreativa Göteborg.
Nyss fick 3) även Nöjesguidens läsare lära sig att naturvin inte är hippt. That’s it. Traditionen är den dopaminstinna brittiska kåsörens – egentligen för sällsynt i ett land där kultursidorna kryllar av litteraturvetare utan grace – men utan AA Gills urskiljningsförmåga och disciplin.
Jag betvivlar inte att även Carl kan förbättra landets modejournalistik eftersom det är lätt – med ställd väckarklocka kan han nog bli näst bäst i landet.
Vad gäller Emily Bode får DN-läsaren veta att Carl i fem års tid tänkt på Bode, som startade sin verksamhet fyra år före publicering. Men Calle har köpt hennes kläder sedan dag ett! Han tjackade en jacka för femton papp och sålde den för tjugo! Det är 25 procent mer än ursprungspriset! Av skribentförlagornas substans återstår lite.
En gång i tiden avskydde Reinholdtzon Belfrage stagnation. Nu står han mitt uppe i sin egen. Jag betvivlar inte att även Carl kan förbättra landets modejournalistik eftersom det är lätt – med ställd väckarklocka kan han nog bli näst bäst i landet.
Däremot är jag av åsikten att man ändå bör plugga sitt ämne hjälpligt innan man försöker. Det räcker inte med att hävda att den kultur som för stunden saluförs av Malmö-butiken Très Bien ”svävar över allt och alla”, vilket det mesta gör i CRB:s texter hela tiden, trots att avsändarens estetiska sinne som bäst är mediokert och stilistiken en studie i repetition.
Resultatet är ett estetiskt ideal som i ordets sanna mening handlar om vit kultur – som i blek, urlakad och fattig. Med alternativets språk luras läsaren att tro att den erbjuds något annat än reaktionism.
Men någon gång runt millennieskiftet hittade just den här krönikören sitt kulturella ideal i Göteborgs fräckaste indiekvarter, varpå ambitionerna snabbt slängde sig på överslafen tillsammans med resten av kroppen. Återstår gör bara matfett och hummus, tillsammans med minnet av ett honungsfärgat i går.