Farväl, eviga tillväxt
Det ekonomiska systemet som förslavat kropp och själ är snart slut
Ljusnar det? Oron på finansmarknaderna har minskat, meddelar Riksbanken. Hushållen har, som det heter, börjat konsumera igen. Men tänk om krisen är större än konsumenternas humörsvängningar och några euroländers budgetunderskott? Tänk om både den fulla sysselsättningens och den eviga tillväxtens tid är förbi: de aktuella skulderna kommer aldrig att kunna betalas av, och jorden skulle ändå inte tåla den tillväxt som skulle krävas.
Problemet, i så fall, är att makthavarnas försök att hantera krisen bara gör den värre – ”det ekonomiska begreppssystemet är själva problemet, inte lösningen.” Annorlunda formulerat: ”Tillväxtekonomin är själva giftet. Den kan inte vara motgiftet.”
Citaten är hämtade ur epilogen i Franco Berardis Den arbetande själen. Jag tror att han har rätt, och jag är förmodligen inte ensam. Men vilken Riksbanksekonom håller med? Vilken politiker vågar säga att vi arbetar för mycket, inte för lite? Vilket parti går till val på att lova minskad tillväxt, inte ökad? Inte det nej. Det är därför det är så svårt att vara optimist i dag.
Optimist är heller inte Berardi. Titeln Den arbetande själen syftar på den form av utsugning som han menar kännetecknar vår tid. Om det var människornas kroppar som utnyttjades under industrialismen, är det i dag, under den ”digitala eran”, våra själar som förslavas där vi sitter vid våra tangentbord. ”Själen, som en gång var fri och oförutsägbar, måste nu följa särskilda banor för att anpassas till det effektiva utbytessystem som ligger till grund för den produktiva helheten. Själen blir hård; den förlorar sin mjukhet och formbarhet.”
Det låter kanske idealistiskt, nästan kyrkligt, men saken hamnar i ett lite annat ljus om man som Berardi, med hänvisning till Spinoza, tänker sig själen ur ett materialistiskt perspektiv: själen är det som kroppen förmår.
Men även om det ligger en hel del i denna kritik av dagens själsliga armod, är det svårt att komma ifrån att den också implicerar en besvärande blindhet. Kroppar utnyttjas fortfarande – i vården, serviceyrken, industrin, som givetvis finns kvar, även om den ofta ligger längre bort än förr. Risken med begrepp som ”den digitala eran”, ”kognitariatet” (det kognitiva arbetets proletariat) och liknande, är att de bara förstärker den falska bild som de politiska motståndarna rör sig med (Nu är vi alla kreativa! Nu är det den nya ekonomin som gäller! Nu skapas välståndet genom innovationer och entreprenörskap! Nu kan alla jobba tills de är nittio …). Då är argumentationen starkare när Berardi kopplar ihop ekonomisk och psykologisk depression, och förklarar att vi lever i en ”Prozac-ekonomi”.
Problemet med Berardis bok är att den griper över för mycket (självmordsstatistik, Marx-tolkningar, Bergman-filmer, alienationsbegreppet, Baudrillards kritik av Foucault …) för att något verkligt originellt ska hinna sägas om någonting. Ändå föredrar jag hans bok framför Michael Hardts & Antonio Negris pamflett Förklaring (också den från Tankekraft), ett slags pendang till deras stora triptyk Imperiet, Multituden och Commonwealth. På sätt och vis har Hardt & Negri det mesta gemensamt med Berardi: idén om det gemensamma, Deleuze-hänvisningarna, betonandet av skuldens stora betydelse i vår tid, intresset för hur nya subjektsformer kan uppstå, postmarxismen och mycket annat.
Det som skiljer dem åt är attityden: om Berardi egentligen inte har några recept att ge, så levererar Hardt & Negri snarast ett önsketänkande. Faktum är att deras aktivistiska jargong – uppmaningarna om att skapa nya sanningar, att bejaka sin inre kraft och kreativitet, att utveckla ”något som är bättre och vackrare” – liknar ekonomismens, eller rent av självhjälpslitteraturens.
Så varför ska man alls bry sig om Hardt & Negris bok? För att de trots allt försöker adressera den hopplösa sits jag skisserade inledningsvis. För den som har läst deras tidigare böcker väntar visserligen inte så mycket nytt. Till det intressantaste hör beskrivningen av de subjektsfigurer som de menar att den aktuella krisen har skapat. Hit hör de skuldsatta (som överlever genom att ådra sig skulder, och därigenom genererar ränteintäkter åt kapitalisterna). Hit hör även de medialiserade (som är absorberade av en ständig uppmärksamhetsjakt, men inte har något att säga). De säkerhetiserade (som lever i ett konstant undantagstillstånd, motiverat av en accelererande rädsla) och de representerade (som visserligen har rösträtt, men som saknar verkningsfulla möjligheter till politisk handling). Dessa subjektsformer – som vi naturligtvis alla tillhör, i högre eller lägre grad – utgör motståndets förutsättningar, menar Hardt & Negri; det är de formerna det gäller att hitta alternativ till.
Föreställningen om de representerade är kanske den mest radikala, eftersom den inbegriper ett avfärdande av den rådande formen av representativ demokrati. ”Verklig demokrati måste innebära en fullständig förstörelse av statsförnuftet” konstaterar de. Till exempel bör naturtillgångar som vatten varken skötas av staten eller av näringslivet, utan av medborgarna själva. Jag tror att den visionen bör bemötas så konkret som möjligt: hur många skulle vilja samlas i morgon och diskutera vattenförsörjningen där ni bor? När ni ändå är där kan ni även ta sophämtning, reningsverk, vägunderhåll, snöröjning, kraftnät, miljöskydd, äldreomsorg, skolor…
Det som slår mig när jag läser Hardt & Negri är alltså vilken bra idé representativ demokrati är. Det var nog inte riktigt det som var avsikten. Idén om konstituerandet av det gemensamma – det som varken är privat eller statligt – är nämligen central i deras politiska projekt. Även om det är en intressant tanke får jag för varje bok allt svårare att förstå vad Hardt & Negri egentligen har emot det offentliga, statliga, kommunala. De faktiska problemen (lobbyism, opinionsmätningshysteri, partier som tycker samma sak, etc) är jag smärtsamt medveten om – vem är inte det? – men vad är det offentliga, om inte institutionaliserad gemensamhet? I grund och botten tror jag att det är det sambandet Hardt & Negri inte kan eller vill se: att aktivisternas tältläger bara är förstadiet till det statsförnuft de vill förstöra.
Men det gemensammas tid (i Hardts & Negris romantiska tappning) kommer kanske förr än vi tror. Berardi siar om hur krisen kommer att leda till att välståndsbegreppet måste omdefinieras, varpå alltmer av det ekonomiska tänkandet kommer att handla om sparsamhet. När det inte längre finns någon fungerande arbetsmarknad kommer det att uppstå ”utomekonomiska överlevnadsnätverk” som bygger på delande i stället för konkurrens, tror Berardi. Det gemensamma som apokalyptiskt framtidsscenario. Om det ska undvikas bör det offentliga försvaras.
