Gör Sverige redo för flyktingar från Ukraina
Rusta upp, bygg ut, återanställ – en god beredskap ligger i våra händer
Sedan flyktingkrisen 2015 har Europa och Sverige gjort en enda sak av sitt så kallade andrum: förstärkt skyddet av unionens gränser. Det är med taggtråd, vakter och olagliga pushbacks man avser att hantera nästa kris. Framtiden stavas nya Turkiet-avtal.
Gång på gång har det lett till att unionen hamnat i utpressningssituationer. I februari 2020 året släppte Turkiet igenom flyktingar till Grekland. I maj förra året lät Marocko, som straff för att Spanien givit sjukhusvård åt en Polisario-ledare, 8 000 personer ta sig till den spanska enklaven Ceuta. I höstas uppstod en ny liknande kris, då flyktingar från Mellanöstern mer eller mindre tvingades att ta sig mot polska gränsen från Belarus.
Det har varit sju förslösade år, som inte har gjort oss ett dugg mer redo för vad som med det ryska angreppet mot Ukraina kan utvecklas till en ny massflykt i Europa.
I stället för att rusta upp och bygga ut det svenska mottagandet för en framtid vi alla vet kommer att ge oss nya krig, katastrofer och flyktingströmmar, stängde man förläggningar och sparkade personal när antalet asylsökande sjönk.
Idén om ett gemensamt ansvarstagande inom unionen, med en solidarisk fördelning av asylsökande, har gång på gång skjutits i sank av flyktingfientliga regeringar. Samtidigt har denna utmärkta, men alltmer uppenbart dödfödda, plan varit det som fått legitimera den svenska handlingsförlamningen. Politikerna väntar på EU och rullar tummarna, men kan ändå framstå som solidariska.
Den stora majoriteten av svenska folket kommer, det är min fasta övertygelse, att vilja ge offren för den ryska invasionen en fristad i Sverige
Det är nu även statsminister Magdalena Andersson linje. ”Jag har varit väldigt tydlig när jag diskuterat detta med mina kollegor i EU att vi aldrig kan komma tillbaka till situationen vi hade 2015. Länderna måste ta ett gemensamt ansvar för flyktingar som kommer till EU. Från svensk sida tog vi 2015 större ansvar än något annat land. Här måste andra länder vara med och stötta” sa hon i en intervju i Dagens Nyheter (18 februari) apropå Ukrainakrisen.
Det är ett retoriskt trick, där hon låter det bästa bli det godas fiende för att själv slippa agera.
Det är inte mycket Sverige kan göra för att stoppa den ryska aggressionen. Det är också högst begränsat vad Sverige kan göra för att tvinga fram ett omfördelningssystem av flyktingar inom EU, i vart fall så snabbt som nu skulle krävas.
Men detta enkla ligger i våra egna händer: Förbered Migrationsverket och kommunerna för att ta emot fler flyktingar. Rusta upp, bygg ut, återanställ. Så att vår beredskap för en gångs skull är god på något enda område.
För den som verkligen ”inte vill tillbaka till 2015”, med den överbelastning av myndigheter och brist på kontroll som kännetecknade den hösten, är det det enda realistiska alternativet.
För även om de flesta krigsflyktingar stannar i Ukraina eller söker sig till grannländerna, kommer självklart en del att söka asyl i Sverige. Sverige kommer då att vara förpliktigat av Flyktingkonventionen och EU:s skyddsgrundsdirektiv att ta emot dem och pröva deras fall.
Minst lika viktigt: Det kommer också att finnas ett enormt tryck på att ge dem skydd. Regeringen och samtliga politiska partier fördömer de ryska krigshandlingarna och har ställt sig på Ukrainas sida. Medierna är entydiga i sitt ställningstagande.
Att i det läget avsvära sig ansvar för flyktingarna och istället peka på andra länder kommer inte att vara vare sig juridiskt eller politiskt hållbart.
Den stora majoriteten av svenska folket kommer, det är min fasta övertygelse, att vilja ge offren för den ryska invasionen en fristad i Sverige.