Den vuxne i rummet
Åsa Linderborg: Att Ulf Kristersson ser sig själv som mogen avslöjar något om hans syn på politik
Det spelar ingen roll hur lalligt Ulf Kristersson än uppträder, han beröms ändå för att vara "den vuxne i rummet, en karaktäristik han för övrigt var först med att ge sig själv. Svensk politik är för tjafsig, deklarerade han när han tillträdde. Själv står han för sans och balans, ja ett högre resonemang.
Här krävs reformer, grötmyndigade han sig under söndagens partiledaredebatt, utan att lägga fram ett enda konkret reformförslag. Vi ska aldrig förhandla med SD, bedyrade han för bara några veckor sedan. Nu tycker han att SD ska bjudas in till samtal om migrationspolitiken.
Att Kristersson ser sig själv som mogen avslöjar något om hans syn på sin egen bransch. På svensk politik, det vill säga, demokratin.
Samma sak kan sägas om den allt vanligare repliken "Du ljuger", som flera partiledare kastade ur sig i söndagens debatt. Eller: "Det där ska vi faktakolla!"
Att anklaga någon för att ljuga är oerhört grovt. I stället för att säga "Jag ser saken på ett annat sätt" eller "Man kan räkna olika på det där" – drämmer svenska toppolitiker i med påståendet att motståndaren med berått mod försöker vilseleda väljarna. Själv äger hen både sanningen och sanningsanspråken.
Det finns uppgifter man inte kan gå runt och alla samhällsbyggen måste luta sig mot både utredningar och forskning. Men politik är inte en uppsättning fakta, politik är fakta som vävs in i ett ideologiskt perspektiv om samhällets vara och människans natur. Ett partiprogram kan inte testas i en lögndetektor.
Det här är antipopulismens och antitrumpismens livsfarliga baksida.
Ett stående epitet om politiker är att "de bara ljuger". När politiker själva påstår samma sak och dessutom diskvalificerar varandra som barnsliga, spär de på det politikerförakt som redan är en av demokratins största utmaningar.
Sluta med det.