BANG!
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-04-22
HANNA HALLGREN läser en ung stjärnjournalist som fick ont i öronen i Berlin
Barbro Alvings dagbok från Berlinolympiaden 1936, som hon skrev för Dagens Nyheter, kom att bli hennes journalistiska genombrott. Det är inte svårt att begripa varför. Sällan har idrott varit så levande och humoristiskt gestaltad som i Bangs visuella prosa. Den är en skriftlig film. Dess avsändare är mer intresserad av stilistisk spänst och elegans, än av vad de myrmyllrande atleterna presterar i rödkrattade sandgropar, gröna simbassänger och längs saftiga gräsplättar. Hon informerar gärna om vilka de är och vad de gör, men utan att imponeras. Med undantag för Jesse Owens. Han är den lysande svarta amerikanska idrottsmannen som gång på gång sätter världsrekord. Bang myser över att det retar de ariska tyskarna. Samtidigt skriver hon själv hänfört om Owens: ”Utan ansträngning, och i en obeskrivligt vacker stil drar han hela klungan efter sig. Han ser ut som ett stolt djur i en djungel när han springer. Ja, ursäkta, men blomsterspråket kommer av sig självt.”
Bangs uppdrag var att rapportera från OS för de av Dagens Nyheters läsare som inte läste tidningens sportsidor. Och nog hade hon ögonen med sig. Hon är alldeles lagom distraherad och (sport-)uttråkad för att svepande och exakt intressera sig för livet på naziläktarna. Himlen öppnar sig för regn, folk äter korv, Leni Riefenstahl filmar och filmar. Dammodets detaljer varvas med Führerns mustasch, uniformer, prinsar, prinsessor och notabiliteter. Tyskarna heilar så mycket att Bang får ont i öronen. För svenskarna går det dåligt, men de verkar glada ändå. Bang beskriver också staden Berlin. Alla röda flaggor och militäriska bilkorteger som svällande drar längs gatorna. Så noterar hon: ”Hela Berlin flaggar fortfarande, trots att det är mörkt, men mitt emot mitt fönster ligger ett grått komplex naket och osmyckat bland alla de hakkorsprydda. Tittar man sig om, hittar man flera sådana hus. Det är judarnas, de får inte flagga.”
I ett efterord vill litteraturvetaren Rolf Yrlid belägga att Bangs OS-dagbok signalerar politisk medvetenhet. Och ja, det är svårt att uppfatta Bangs skriftliga panoreringar, på och utanför Olympiastadion, på annat sätt. Att hon skulle skaffa sig en världsvid politisk medvetenhet som journalist, skildras för övrigt högst levande i Maj Wechselmanns aktuella dokumentärfilm Bang och världshistorien. I dagboken från Berlinolympiaden skriver Bang oförväget om det skrytsamma, skrämmande och löjliga hon ser. Stilen är mer komplext registrerande än analytiskt konkluderande, och omvittnar ett allmänt obehag inför det storvulet nationalsocialistiska. Bang kan naturligtvis inte veta vad som ska hända under kommande år i Europa. Hon var en ung journalist utsänd från Sverige, och Sverige hade i likhet med många andra länder (efter viss debatt) valt att sända en OS-trupp till Berlin. Men att vara (politiskt) medveten eller inte medveten om – vad gör det för (moralisk) skillnad? Vad spelar det för roll vad människor visste om nazismen på 30-talet (tänk Zarah Leander)? I jämförelse med vad vi ofrånkomligen, stundligen, vet om världen i dag? Behöver vi exempelvis veta något mer om Kina – och i så fall vad? Sverige sänder en OS-trupp och idkar handel. Kapital, goodwill och tjänster färdas.
En sak hade Bang mycket klart för sig i Berlin: att idrotten kan ställas i politikens, kapitalets och propagandans tjänst. Idrotten förlorar då alltid, svag som den är. Det var faktiskt likadant 1936 som nu. Bang skriver: ”Jag skulle inte för mitt liv vilja vara någon av de män och kvinnor som med sina muskelknippen och nervsystem under några fattiga sekunder skall göra skäl för hela denna hektiska reklam, dessa oerhörda kapitalinsatser och detta vilda världsintresse”. Förbrödringen är kort, men vandeln lång.
Hanna Hallgren
