Strejken är politiskt radikal: allt kan hända
Vårdanställda går i täten för arbetstidsförkortning och bättre villkor
Nu strejkar sjuksköterskorna, imorgon går varslet ut och kraven är lika välriktade som de är radikala. De handlar för ovanlighetens skull inte om höjda löner, utan om rätten till vila och återhämtning. Strejken riktar därmed strålkastaren mot två viktiga välfärdsfrågor: den undermåliga arbetsmiljön i de kvinnodominerade vård- och omsorgsyrkena, och behovet av förkortad arbetstid.
Såväl oberoende forskning som Vårdförbundets egna undersökningar visar att sjuksköterskornas arbetssituation blivit så intensiv och krävande att heltidsarbete uppfattas som nästintill omöjligt. De anställda jobbar deltid inte för att klara av livspusslet med barnomsorg och hushållsarbete – utan för att orka med själva lönearbetet. Många sjuksköterskor rapporterar att de hoppar över raster, matpauser och toalettbesök för att hinna med alla arbetsuppgifter, som var för sig är kvalificerade och ofta fysiskt och psykiskt krävande.
Trots att de kompenserar för pressen genom att gå ner i arbetstid, i sig en välkänd kvinnofälla, får sjuksköterskorna ofta jobba över och gå dubbelpass för att det saknas personal. Mellan arbetspassen plingar det i telefonen: vem kan fylla luckan i schemaraden? Det känns, sa en sjuksköterska jag intervjuade för ett forskningsprojekt, som att vi aldrig hinner hämta andan. Vi är aldrig tillräckliga, sa en annan. Vi orkar inte, sa många fler.
Synen på sjuksköterskeyrket är präglat av Florence Nightingale-andan, den som säger att en god sjuksköterska är som en god kvinna: tyst och uthållig. Föreställningen att sjuksköterskor ska serva, inte kräva, har ständigt återkommit i diskussioner om löner och arbetsvillkor – ibland också bland sjuksköterskorna själva.
När riksdagsledamoten Carl Lindhagen år 1911 konstaterade att sjukhusen behandlade sina sjuksköterskor ungefär som de hanterade sina inventarier – slit och släng! – skapade det konflikt inom sköterskekåren. I Svensk sjuksköterskeförening ansåg ledande företrädare att det var opassande att ställa krav på arbetsgivarna – sådant luktade socialism och gick på tvärs mot yrkeskulturen. Men i föreningen fanns också radikala sjuksköterskor, som tvärtom tyckte att Lindhagen inte gick tillräckligt långt: faktum är att inventarierna ofta behandlas bättre än oss sjuksköterskor, sa de, och krävde höjda löner, rätt till ordentlig ledighet och bättre arbetsvillkor.
Striden om villkoren och värdet på sjuksköterskors arbete är alltså inte ny, inte heller oron för att deras kravställande ska underminera hela professionen och skada patienterna. Varje gång sjuksköterskor tagit strid har de fördömts som samhällsfarliga, och som svikare av de egna idealen.
Den sjuksköterska som är slutkörd och nedtryckt kan göra dyrbara och farliga misstag
Men detta arv från Florence Nightingale har dagens sjuksköterskor förvaltat genom att vända på logiken: striden om tiden handlar ju om patienterna! Den sjuksköterska som är slutkörd och nedtryckt kan göra dyrbara och farliga misstag. Den som är utvilad och känner yrkesstolthet kan tvärtom göra underverk.
Ändå är kanske strejkande sjuksköterskor samhällsfarliga. Inte så mycket för patienterna, som deras fackliga företrädare alltid varit noggranna med att skona när de planerat sina strider – utan farliga för det ekonomiska systemet. Kvinnors omsorgsarbete har länge tagits för givet, betraktats som en naturresurs, som en medfödd egenskap snarare än en krävande profession. Det är som om samhället alltid räknar med att just det vårdande arbetet aldrig sinar; hur pressat det än blir kommer kvinnorna i vården ställa upp och ge mer, och inte ska det kosta något heller. Övertidsblockaden som nu gått över i strejk är en signal om att sjuksköterskorna, och deras kollegor biomedicinska analytiker, inte accepterar den hållningen.
Strejken är alltså politiskt radikal, och betydelsefull för fler än vårdens anställda. Får Vårdförbundet igenom sina krav om stegvis arbetstidsförkortning och hållbara scheman lär fler fackförbund följa efter. Kanske gjuts då nytt liv i frågan om generell och lagstiftad arbetstidsförkortning.
Striden lär bli hård. Måtte de hålla ut.
