Löwengrips tankar känns nästan förbjudna
Döden är ett mörker som inte ens går att sälja
Isabella Löwengrip sa i Martin Wicklins söndagsintervju att tanken på att inte leva varit med henne hela livet. Att höra någon säga på radion att de tänker på att dö känns nästan förbjudet, svårt att bära.
I år fyller hennes blogg, tidigare under namnet Blondinbella, femton år. Entreprenören och influencern tvingades under vintern varsla alla anställda och förlorade enligt egen utsaga 100 procent av sina samarbetspartners. Hon behandlades med elektrisk chockterapi för att ta sig ur den livshotande depression som följde på krisen. En kväll kom hon till akuten och fick inte åka hem, eftersom hon var självmordsbenägen. Sedan dess har hon bestämt sig för att bli en person som lever ett mer alldagligt liv.
En bärande fråga i Wicklins intervju var en fråga som förföljt Löwengrip hela karriären. Hur genuin är hon, egentligen? Att vara influencer är att tänja på sanningen, och Löwengrip har efter sin ekonomiska krasch fått stå som exempel för en oärlig bransch.
För att vinna tillbaka förtroendet från annonsörer och konsumenter svarar hon på Wicklins alla frågor, för att bevisa att hon är sårbar. Inte den oövervinnerliga, diviga hon utgav sig för att vara. Priset lät högt, när jag lyssnade, men jag slogs av modet i att erkänna sina rädslor.
Nej, hon trodde inte någon älskade henne på riktigt, och jag tänkte: Vet du vad Isabella, ibland tror jag inte någon älskar mig på riktigt heller. Hon var välformulerad och lugn inför det jag själv har svårt att benämna.
Det är svårt att veta uppsåtet bakom att Löwengrip delar med sig. Först degen, sen moralen, såklart. Men jag unnar henne allt. Ändå känns tanken på en självvald död uppseendeväckande svårpaketerad, även för en influencer med ny strategi. Kanske för att det lät som hon inte lagt tanken bakom sig.
I slutet av intervjun sa Löwengrip att hon nog inte kommer leva så länge och Wicklin, som fram tills den punkten tryckt på, utbrast: ”Säg inte så!” Som om döden var ett för sanningsenligt svar på sanningskravet.
Simone de Beauvoir skrev berömt att kvinnor mår piss för att de betraktar sig själva genom betraktarens (manliga) blick, och Löwengrip berättade att en faktor för depressionen var att hon började se sig själv genom ”massans lins.” Inte ens blick. Linsen verkar ha kluvit själen.
”Jag kommer nog vara ensam hela livet,” sa hon, eftersom det var hennes läggning. Kan du inte jobba med din läggning då, föreslog Wicklin. Antingen ett empowering råd i stil med de Löwengrip själv delat ut, eller en medmänniskans vädjan om att hon ska ta hand om sig.
”Efter kraschen har jag faktiskt varit gladare,” svarade Löwengrip artigt, som för att befria oss från tanken på ett mörker som inte ens går att sälja.
<div data-tipser-pid="5e185a322489000001ee8977" data-tipser-view="compact"></div>