När insåg ministern att hon inte kan simma?
Jeanette Gustafsdotter gör ett magplask som stänker på statsministern
När Jeanette Gustafsdotter tillträdde som kulturminister skrev jag en försiktigt positiv kommentar. Detta på grund av hennes erfarenhet i mediefrågor och engagemang kring plattformsekonomin och övervakningskapitalismen.
Men jag undrade också hur hennes syn på kulturen och demokratin såg ut. ”Vad vill hon? Och hur? Det återstår att se.”
Den frågan har nu besvarats, flera gånger om. Hon vill ingenting.
I en intervju i Svenska Dagbladet visar sig statsrådets vilsenhet, okunskap och brist på ideologisk botten vara inget mindre än monumental. Inget av hennes svar säger något alls om något alls.
Det framgår att Gustafsdotter är för yttrandefrihet och emot hot och hat på nätet, men modigare eller mer fördjupande än så blir aldrig resonemangen. När jag plågar mig fram genom intervjun som ministern plumsat ner i undrar jag om hon själv insåg under samtalets gång att hon inte kan simma.
Motarbeta desinformation? Det ligger på EU-nivå. Uppdrag till myndigheter? De ska vara tydliga. Frihetsinskränkningar under pandemin? Det är en balansgång. Regeringens satsning på kulturcheckar? Ja, det är ett av alla förslag. Vad är bra kulturpolitik? Det kan jag inte svara på.
Och så vidare.
Den totala avsaknaden av riktning, politisk vilja eller ens en åsikt signalerar ett förakt för kulturfrågorna.
Magdalena Andersson ville rimligen någonting när hon gav uppdraget till Gustafsdotter och måste därför få frågan ”VAD?”
Kulturministern själv har en förklaring till varför hon inte har någon uppfattning om något eller förordar någon särskild politik: ”Till mitt försvar måste jag säga att detta är åttonde veckan jag jobbar.”
Det är ett försvar vi hört förr (vilket Tankesmedjans Moa Wallin envetet påpekat före mig). När hon råkade säga att det ”finns mycket kriminalitet hos idrotten” förklarade hon att det var hennes första dag på jobbet. Hon råkade sedan öppna för att utreda gangsterrap och ursäktade sig med att det var hennes andra dag på jobbet. När krisen för kulturarbetare under pandemirestriktionerna, bland annat för produktionsbolag och privatteatrar, var på tapeten för en månad sedan meddelade ministern att hon tar frågan på största allvar – men är ny på jobbet.
Hur länge man är ”ny på jobbet” är en nästan filosofisk fråga. Men att som statsråd ursäkta frånvaron av ideologisk kompass, politisk analys och konkreta förslag med detta fungerar inte mer än maximalt en gång.
Det fanns andra alternativ inom Socialdemokraterna när kulturminister skulle tillsättas. Men Magdalena Andersson ville rimligen någonting när hon gav uppdraget till Gustafsdotter och måste därför få frågan ”VAD?”. Ansvaret faller tungt på statsministern, för som det ser ut just nu har både kultur- och demokratifrågorna infantiliserats efter regeringsbildningen i vintras.