Ikeas platta försvar om straffarbete
Erkänner: DDR-fångar jobbade för möbeljätten
Bekännelseorten var vald med omsorg. När Ikea förra fredagen bekräftade att politiska fångar i DDR producerade möbler åt företaget hölls inte presskonferensen i ett sedvanligt postmodernt konferenskomplex, utan i det sekelskifteshus på Zimmerstraße i centrala Berlin där BStU – den statliga institution som sköter Stasis gamla arkiv – har sitt huvudkontor. Den formella inbjudan kom inte från Ikea, utan från UOKG, en av flera organisationer för DDR-regimens offer.
Ikeas iscensättning av akademisk seriositet och ansvarstagande är skicklig, men inte helt med sanningen överensstämmande. Företaget har förvisso agerat med större allvar än andra västeuropeiska firmor med liknande förflutet, men enbart för att ett tilltagande medietryck till sist inte tillät några andra alternativ.
För skandalens första akt svarade den tyska public service-kanalen WDR, vars konsumentprogram Markt i augusti 2011 förde fram, vad som visade sig vara, välunderbyggda uppgifter om tvångsarbetande politiska fångar. Ikea slog ifrån sig och saken gick tämligen obemärkt förbi.
Några veckor senare skrev jag en artikel om anklagelserna på dessa sidor. Visst viskande i mediesalongen följde. Rop och rabalder blev det dock först när SVT:s Uppdrag granskning klev in på scenen med ett uppföljande reportage i maj tidigare i år. Ryktena rullade tillbaka till Tyskland och Ikea tvingades kliva ut ur kulissen.
Möbeljätten gav konsultfirman Ernst & Young i uppdrag att utreda förekomsten av politiska fångar i produktionen samt om företaget haft vetskap om detta. Rapporten bekräftar förvisso anklagelserna, men många besvärande frågetecken består. Ikea pyntar sig i sitt pressmeddelande med att 100 000 sidor arkivmaterial har granskats. Offentligheten får dock hålla till godo med en sammanfattning på fem luftiga sidor.
Mycket fattas, inte minst information av vikt för frågan om ekonomisk kompensation till fångarna. Inga försök görs att beräkna värdet av internernas arbetsinsatser. Vittnesuppgifter om vidriga arbetsförhållanden och tortyrliknande straff för den som arbetsvägrade eller inte förmådde uppfylla sitt beting lyser likaså med sin frånvaro
Däremot viks en betydande del av rapportsammanfattningen åt att visa upp belägg för att Ikea protesterade mot användandet av politiska fångar i produktionen hos de administrativa DDR-organ som ansvarade för utrikeshandeln. Varför företaget lät sig nöja med tomma försäkringar och välregisserade inspektioner, eller inte helt frankt avbröt de ekonomiska förbindelserna med DDR, förklaras emellertid inte.
När vd:n för Ikea Tyskland, Peter Betzel, pressades med följdfrågor på presskonferensen upprepade han med en papegojas envishet att Ikea vidtog de åtgärder som de historiska och politiska omständigheterna tillät, men att detta tyvärr inte var tillräckligt. Mervärdet ansågs alltså vara viktigare än människovärdet.
Att Ikea vill ha snabbt besked och först anlitar en konsultfirma, istället för att vända sig till den långsamma vetenskapen, kan accepteras. Häpnadsväckande är emellertid företagets vägran att göra hela rapporten tillgänglig. Källskyddsfrågan man hänvisar till kan lätt lösas med anonymisering. Sammanfattningen saknar författarnamn och Ernst & Young vill inte informera om utredningsgruppens interna kompetens eller vilken extern expertis som anlitats.
En verklig värdering av rapportens resultat och kvalitet blir därmed omöjlig, vilket antyder att Ikea med fredagens pudelkonster hoppas ha tillfredsställt den breda publiken. Det föder tvivel inför allvaret i den annonserade ambitionen att ekonomiskt bidra till fortsatta undersökningar av tvångsarbetet. Inga summor har nämnts, och det förblir oklart varför företaget inte omedelbart sätter igång ett samarbete med någon av de otaliga universitetsinstitutioner som bedriver framstående forskning om DDR.
I fjol skrev jag att Ikea bör finanisera fri forskning och betala skadestånd till tvångsarbetarna. Allt annat vore alltjämt oanständigt gentemot de drabbade. Flera av dessa närvarade vid fredagens presentation. Med imponerande solidarisk ihärdighet varnade de forna fångarna för förekomsten av nutida olycksbröder och -systrar, inte minst inom Ikeas produktion i Kina. Betzel gav hundraprocentiga garantier om att oron är obefogad. Det finns anledning att frukta en framtida upprepning av historien, både i form av mänskliga tragedier och farsartade försvarstal.
