Sista snittet för The Knife
Ridå för electroduon som tog popkulturen till de fina salongerna
Det är över nu.
RIP, Sveriges mest moderna popband.
Nu hävdar The Knife visserligen att det är en ”tolkningsfråga” huruvida de lägger ner eller inte efter sina hejdå-spelningar i helgen. Sen återstår nån mini-remixskiva och enstaka stopp i Europa för det glittriga aerobicspasset Shaking the habitual show, vars turnéfinal äger rum Reykjavik i november.
Men konceptet The Knife har, så att säga, dragits till sin spets.
Jag tänker inte ens be om ursäkt för den ordvitsen. Det göteborgska har trots allt haft betydelse för syskonen Dreijers sylvassa, femtonåriga electroprojekt. Det var ju där allting började med bandet Honey is cool, i kretsarna kring killband som Bad cash quartet och Broder Daniel, bland skeppsredarättlingar och Örgrytebrats, lika vita kulturbarn som gick på Göteborgs finskolor, använde familjens skärgårdskåk som studio och såg ”indiepop” som en karriärväg.
Karin och Olof Dreijer har sällan pratat om sin släkt och bakgrund offentligt. Däremot ofta om klass, jämställdhet och politik. Till skillnad från alla macho indiemän som vid denna tid poserade med baseballträn, gitarrunkade och vrålade självömkande om gamla ligg, skapade The Knife könlös queermusik.
Lillebror Olof beskrev Göteborgskravallerna som sitt politiska uppvaknande, då han fick förståelse ”för utomparlamentariska grupper”. Storasyster Karin var en av få kvinnor på den nya indiescenen och har nämnt den socialdemokratiska kulturpolitiken som förklaring till duons framgångar.
I slutändan blev det förstås Fi de gav pengar till i valet 2010.
Men ironiskt nog var The Knife framför allt som gjorda för Nya Moderaterna-visioner om konstmarknader och musikunder. De var perfekta kulturarbetare för 2000-talet: företagsamma entreprenörer inom eventbranschen. Med egna skivbolaget Rabid records gjorde duon sig oberoende av den döende musikindustrin. På scenen förknippades de med antikommersialism. Samtidigt hördes The Knife-låtar i amerikanska storbolags-tv-serier som Entourage och CSI. Medan akustiska versionen av den magiska singel Heartbeats, signerad José Gonzáles, tidstypiskt såldes till reklam för platt-tv.
Lena Adelsohn Liljeroth borde stå i neontajts längst fram på deras avskedskonserter som tack.
Detta betyder inte att The Knife inte var politiska. Tvärtom. Jag vet inte om vi någonsin haft ett band i det här landet som dragit popmusiken så hårt åt ett ideologiskt håll.
En vanlig missuppfattning är dock att de var ”anti”. Det är lätt att dra den slutsatsen om några som under en period vägrade att bli fotograferade utan sina venetianska medico della peste-masker och citerade Judith Butler när journalister frågade varför.
Men i själva verket har The Knife varit lierade med en högst traditionell kultursyn ända sedan start.
Deras politiska gärning har snarare handlat om att föra in svensk popkultur på de borgerliga, konservativa institutionerna. Man kan beskriva det som att salongerna under det senaste decenniet metodiskt slukat punkslynglarna och popsnörena. Skitiga replokaler har bytts ut mot nationalscener. För kulturkidsen har electrobeats blivit ytterligare en väg in i etablissemanget. Så har en ny generation kulturelit skapats, utan att de behövt ifrågasätta sina päron.
I dag komponerar den artist som kallas Sveriges ”enfant terrible”, Andreas Kleerup, jublieumsmusik till Harry Martinsons Aniara. Ortens hiphopare hänger på Dramatens stora scen och Lykke Li är hedersgäst på Ingmar Bergman-festivalen.
The Knife har gått i bräschen för denna popkulturella gentrifiering.
Genomgående har syskonen Dreijer tagit ”låga” uttryck - kabarén, dragshowen, karaoken, panflöjtsstämmorna och den bästsäljande eurotechnostjärnan Blümchen - och sålt in dem till Det Kongelige Teater och diverse avantgardistiska danskompanier.
I Shaking the habitual-turnén, som nu besöker Sverige för sista gången, finns referenser till Margaret Atwood och Foucault i låttitlarna. Dansnumren är gjorda i samarbete med en Cullbergbaletten-koreograf.
Det är roligt att tänka på hur The Knife för tio år sedan tyckte att liveframträdanden var så vulgära att de skickade upp kompisar i gorillamasker för att ta emot deras Grammisar på prispallen. För ända sedan det mörka albumet Silent shout (2006) har de ju tvärtom i första hand ägnat sig åt spektakulära visuella upplevelser, en sorts finkulturell showbiz.
Numera har dock både teorierna och estetiken hunnit ikapp dem.
Det smäller liksom inte särskilt högt längre att Karin Dreijer skriver låtar om feminism när till och med MTV-idoler som Taylor Swift pratar om patriarkatet. Att en hipp videokonstnär gör ens backdrops är inte heller nåt att hänga i granen – till och med Jay-Z och Beyoncé är ju i dag konstexperter och stammisar på MoMA.
Spänningen mellan popmusik och finkultur är i stort sett obefintlig. Och nästa anhalt för The Knife borde vara i samlingarna på Moderna museet.
