En nyttig lektion om rasismen
Göran Greider: Jag saknar något i den nya antologin
Massdemonstrationen i Kärrtorp i december 2013 blev en vändpunkt. Ty även om det bedrivits antirasistisk kamp tidigare var det som om en folkrörelse föddes där. När folk går omkring i kylan med plakat som visar ett egenmålat porträtt av Nelson Mandela eller en skylt där det står ”Dagisfröknar mot nazism” – då har något hänt. Våren och försommaren därpå exploderade denna folkrörelse n är folksamlingar i stad efter stad kollektivt vände ryggen åt sverigedemokratiska talare och antifascismens kyrkklockor ringde.
En spontan antirasistisk folkrörelse var född, trots en del gnölande från liberala ledarskribenter om att möten stördes. Kanske var det de sakta men säkert mer toleranta attityderna hos en majoritet av den svenska befolkningen – som statsvetaren Marie Demker pekat på – som till sist fann sitt uttryck.
Vad har denna folkrörelse åstadkommit? Tyvärr har den inte minskat väljarstödet för SD. Temporärt kan den rent av ha gynnat Åkesson. Men det är inte det viktiga. Det viktiga är att en ny norm har upprättats i svensk politik som kan ha bromsat den pågående normaliseringen av rasismen. Den strukturella rasismen finns kvar, men en majoritet har trätt fram för att dra en gräns mot rasismen – på ett sätt som nog är unikt i Europa. Hur varaktigt det är vet ingen.
Reinfeldts sommartal, när han deklarerade att reformer är omöjliga eftersom flyktingmottagandet nu ökar, visar hur skör denna seger är. Sedan kom Borgs och Bildts presskonferens där de i bästa ärkekonservativa anda försökte piska fram ett krismedvetande som ställer välfärd mot flyktingmottagande. Inom loppet av några dagar känns det som om vi kan vara på väg mot en dansk situation.
”Därför har Sverige inte blivit något nytt Danmark”, just så heter en av texterna i den nya antologin Rasismen i Sverige – Nyckeltexter 2010–2014. Per Wirtén skriver en optimistisk, till och med förvånat optimistisk text, där han menar att vallarna mot normaliseringen av rasismen visat sig vara starkare än vad någon hade kunna tro.
Den texten är nyskriven. I övrigt består antologin, som ställts samman av Lawen Mohtadi och Devrim Mavi, av ett trettiotal artiklar som publicerats de senaste fyra åren och kanske just är nyckeltexter: En sorts antirasismens Hall of Fame öppnar sig när jag läser om artiklar som redan känns klassiska.
Här är Jonas Hassen Khemiris öppna brev till Beatrice Ask, Jason Diakités riksdagstal ”Jag är ingen främling”, Rakel Chukris ”Mitt Malmö” om färgfiltret i vardagen som plötsligt förstärktes efter SD:s entré i riksdagen, Niklas Orrenius nyhetsartikel om romregistret. Och så vidare.
Antologier är ofta spretande körverk för solister. Men här är det medryckande och informativt och boken kan göra stor nytta på landets gymnasier de närmaste åren – i alla fall om någon bra marxist råkar vara förstelärare.
För något saknas här. Få texter försöker greppa de omständigheter – massarbetslöshet, social otrygghet – som gynnat den organiserade fascism som hemsöker Europas parlament. Magnus Linton uttrycker det dock bra i antologin: ”En politisk konfliktaxel som borde gå längs ekonomi-rättvisa-fördelning har successivt flyttats mot en som går längs kultur-invandring-värderingar.” När det sker demoniseras rasisterna ibland mer än vad rasismen undersöks och det blir lätt så att lågutbildad arbetarklass stigmatiseras.
Mig förvånar det att de som oftast undkommer antirasistisk kritik är den upplysta medelklass som bokstavligen verkställer mycket av diskrimineringen: Företagare och personalchefer som har makt att sålla bort konstiga namn eller välbeställdas white-flight från vissa förorter.
Jag hade gärna också sett någon artikel som resonerat kring de märkliga utbrotten av rasism mot ryssar eller den relativa tystnad som lägrat sig kring de fascistiska elementen i det pågående ukrainska dramat.
Antirasismen är nödvändig för att kartlägga och motverka nedärvda koloniala synsätt och vithetsnormer. Men framgångsrik kamp mot rasism förutsätter också fördelningspolitik som gör något åt marknadens orättvisor och om det talas det rätt litet i antologin.
