Skämda skämt
Ulrika Stahre om varför hon inte vill se Jerry Seinfeld på Globen ikväll
Jerry Seinfeld roar Globen i kväll. Lite äldre och lite tunnhårigare än den unge man som huserade i ungkarlslyan i Seinfeld på 90-talet. Hans besök i Stockholm är allt annat än täta, det var tolv år sedan sist så ganska många lär se fram emot kvällens event. ”När han intar Globen den 5 juni så skriver han in sig i historien som den första komiker som någonsin uppträtt i Globen”, säger Mårten Andersson från bokaren Raw Comedy och Henrik Schyffert fyller i med reklambubblan ”observationskomikens yoda kommer till stan med nytt material. Längst fram!!!”.
Observationskomik, att utgå från vardagshändelser, hitta de komiska detaljerna, bygger en hel del på att publikens referensram är hyfsat gemensam. I Jerry Seinfelds fall är den av urban typ, oftast manlig, definitivt medelklass. En av orsakerna till att tv-serien Seinfeld – en av de mest framgångsrika sit coms någonsin – kunde gå så bra var att den lockade en köpstark grupp, nämligen män i åldern 20 till 35. Ett paradis för annonssäljare.
När Jerry Seinfeld hade nått något som kan vara berömmelsens klimax, efter tio år av Seinfeld, tackade han nej till en fortsättning och återvände till ståuppandet. Och nu, ytterligare tio år senare och ändlösa repriser av serien, är han något av en levande legend. Han deltog förstås i Oprah Winfreys finalshow. Han drog sig ur samarbete med Trumpfamiljen, och har kallat Donald Trump ”en Guds gåva till komikerna”. Han finns, onekligen.
Hos Oprah blev det skämtande om en av Seinfelds absoluta kärnämnen: hur män och kvinnor ”är”. Hur den heterosexuella förförelsen är uppbyggd. Hur könen inte riktigt förstår varandra. Eller rättare sagt: hur män alltid måste anstränga sig för att begripa de där kvinnorna, de där mystiska Andra. Det är en ganska märklig upplevelse att nu, 2011, möta dessa schabloner, dessa kvardröjande, uttjatade idéer. För grunden för Jerry Seinfelds könsskämtande är inte bara att könen är olika. Nej, hans komik bygger på att de är varandras motsatser.
Men det är ju humor, invänder någon. Javisst: det är humor, och det är slagkraftigt roligt, för det mesta. Och schabloniseringen betyder vare sig att Seinfeld tror på den eller att publiken gör det. Den betyder bara att det finns en gemensam ram, som några tror på och andra kan skratta åt. Resultatet blir att alla skrattar, fast av olika anledningar. Det är en ganska smart komikerstrategi.
I serien var klyftan mellan män och kvinnor enorm och den grabbiga tonen totaldominant. Ett av de mest minnesvärda Seinfeldavsnitten är där en journalist tror att Jerry och George är tillsammans. Plötsligt förvandlas deras lite ruffiga relation till ett ganska soft och kärleksfullt, om än lite rått, förhållande. Där, och i några andra avsnitt – som till exempel när George oavsiktligt förvandlas till naziledare – fungerade den metafiktion som var seriens motor. Förklädnader och spelade identiteter i flera lager, Jerry som är sig själv men låtsas eller ofrivilligt förvandlas till någon annan, något annat – serien var full av sådant och det var då den var som bäst. Barnslig, lekfull, och på pricken i detta känsliga och förvirrade decennium mellan murens fall och Nine Eleven. Decenniet vi kan skratta åt för dess desperata optimism, långsamma modem, stora mobiltelefoner och fega ironi.
Nu sitter jag här, lyssnar på den funkiga, lite spattigt irriterande basslingan, ser inzoomningen till Jerrys lägenhet, inser att som soundtrack till nittiotalet var Seinfeld optimal. Serien skildrade ett mikrokosmos bestående av extremt omogna, ständiga skuldmedvetna människor. Alltid var det någon medelklasskod som bröts, någon sorts etikett, någon yta som blev repig. Vad berodde den ständiga skulden och skammen på? På att världen faktiskt sakta rasade sönder men ingen i New York kunde greppa det?
Man kan kalla Seinfeld ”den första postmodernistiska tv-komedin” (som Johan Lundberg gör i en ovanligt klarsynt understreckare i Svenska Dagbladet den 30 mars 2003) men frågan är om den inte snarare representerar en bearbetning av eller rent av ett motstånd mot det postmoderna. Mot de kulturella konstruktionerna står den fasta könsschabloniseringen och mot det så viktiga metafiktiva draget står en ganska hårt mallad struktur. Smällandet i Jerrys ytterdörr är återkommande och närmast sängkammarfarsartad.
Samtidigt är seriens humor klart mer beroende av situationerna, inte av Jerry Seinfelds leverans av skämt. Ståupphumorn, ”den rena texten”, förmår inte ta kommandot över stämningarna, farsen, situationskomiken. Självklart är allt nogsamt manusskrivet, men ändå är det kroppen och staden som vinner över orden och skämten.
Därför kommer jag nog inte att befinna mig på Globen. Ståuppandet må vara en livsstil för Jerry Seinfeld, den stenrike mannen med Porschesamlingen. Men att lyssna till bedagade skämt är ingen livsstil för mig.
”Vi har ingen humoravdelning. Det här är en feministisk bokhandel” som en skämtteckning uttryckte saken ungefär samtidigt som Jerry, George, Kramer och Elaine kämpade med sina dejter, sina jobb och sina identiteter.