Ångestsvett med igenkänning
Daniela Wilks debutalbum Banglatown befinner sig i den sedan länge etablerade traditionen av självbiografiskt berättande inom seriekonsten. Den som har så många representanter i Sverige – Anneli Furmark, Åsa Grennvall, Mats Jonsson – och som förstås är en del av en större långvarig trend i både litteratur och konst. Men Banglatown ansluter också till en annan genre, reseberättelsen, skildringen av en huvudperson som mognar genom resan, utmaningen, livspausen.
Albumet handlar om ett par år i exil i London. Ensamhet, utsatthet, sunkiga lägenheter, knarkare och fester, hårda studier. Det skulle kunna vara var som helst. Den självständighet som bevisas när man drar långt hemifrån, ”skaffar sig erfarenheter”, samtidigt framstår som väldigt fri, för dem som är kvar hemma, och osäker, i sin egen tillvaro – den bevisas också i Paris, New York eller Barcelona.
Så visst finns det en allmän-mänsklig erfarenhet i Banglatown – den vidriga tjugonånting-känslan av att allt redan är för sent, att man alltid kommer att vara en ensam tönt, att det är så svårt att säga i från, ta sig själv på lagom stort allvar.
Berättelsen är välkomponerad och fängslande. Men den största kvaliteten är ändå samstämmigheten mellan text och bild. Att det är avsiktligt naivt och överdrivet. Att ångestsvetten skildras som stora blaffor. Att det verkliga är påträngande skrikigt, eller grått i alla skalor.