Krossa kolumnismen
Anders Johansson om krönike-invasionen: En billig lösning som kommer stå dagstidningarna dyrt
Expressen har enligt egen utsaga 33 krönikörer (34 om man räknar Marcus Birros dubbla roller som nyhets- och sportkrönikör). Expressen är knappast något unikt exempel. Den 3 mars innehöll Aftonbladet 7 krönikor, Dagens Nyheter 14.
Antalet kan diskuteras – gränserna mellan krönikan, kolumnen, kommentaren, recensionen och nyhetsartikeln är diffusa. Den oklarheten understryker emellertid bara min poäng: det är inte bara det att antalet krönikor och krönikörer blir allt större, också det som inte presenteras som krönikor invaderas i allt högre grad av krönikans stil och karaktär. Dagstidningarna håller på att krönikefieras.
Det finns flera förklaringar till den utvecklingen, ekonomiska inte minst: det är billigare att låta någon skriva en ”engagerad”, ”personlig” betraktelse om privatiseringen av äldrevården eller trafiken i Stockholms innerstad än att betala för ett uttömmande reportage om samma företeelser. Men det är, tror jag, ändå bara en delförklaring. I själva verket är krönikefieringen ett ypperligt uttryck för vår tid; ja, frågan är om krönikan inte är vår tids genre par excellence.
En nyhetsartikel motiveras av något som har hänt; en recension av att en ny bok, film eller skiva kommit ut; ett matchreferat av en match som har spelats; en debattartikel av att en argumentation behöver offentliggöras. Dessa texttyper har sin orsak utanför sig själva – det finns en objektiv orsak till deras tillkomst. En krönika däremot motiveras i grund och botten inte av någonting – den uppfinner sig själv. Den har naturligtvis sina gränser (en radiokrönika handlar om radio, DN:s dagliga kåseri ”Sthlm i mitt [hjärta]” handlar om Stockholm och så vidare), men de ger bara yttre ramar, ingen inre nödvändighet. I själva verket är det den ”icke-nödvändigheten”, den kontingensen, som är krönikans säljargument: läs mig, jag är fri!
Men kontingens innebär inte bara frihet, utan också meningslöshet. Kontingensen är kort sagt den moderna människans lott, det vi försökt hantera åtminstone sedan Baudelaire – genom att berusa oss, tro på Gud, viga vårt liv åt AIK, satsa på karriären, familjen, litteraturen ... Vi är dömda att lyfta oss i håret, skapa mening ur det meningslösa. Och krönikan säger: titta, det går!
Den löser uppgiften genom att hänga upp sitt resultat på två krokar. För det första på krönikans egen författare. Det är signifikativt att namnet på denna i dag sällan står under texten, som en signatur, utan i regel över densamma, som om det vore en rubrik. Författaren är nämligen inte krönikans ursprung utan dess mål; det är hans eller hennes verklighet som suggereras fram. För att understryka denna verklighet har krönikören numera nästan alltid en bildbyline, allt oftare i helfigur, som för att visa att det inte bara är ett huvud, ett intellekt vi har att göra med, utan en hel människa.
Det är just det krönikan tillhandahåller: bilden av ett oberoende, självkonstituerande, verkligt subjekt. Ironin i den logiken behöver knappast förtydligas: ju mer författarsubjektet framhävs, desto mer blir det ett objekt, en handelsvara, en fetisch. Det är inte subjektet som ger krönikan innehåll, utan krönikan som ger ”subjektet” innehåll.
För det andra är krönikan i regel upphängd på en aktuell mediehändelse: Tahrir, Bengt Ohlsson, Estelle, Juholt, Ranelid … Krönikans existensmodus är reaktionen.
Vad tidningsläsarna får är lagom korta, lagom ”engagerade”, lagom bildade, lagom radikala, lagom personliga, Södermalmsbaserade reaktioner på – och därmed bekräftelser av – den rådande massmediala dagordningen.
Möjligheten att någon ska uppmärksamma något nytt, tänka annorlunda, förändra förutsättningarna för samtalet, vidga verkligheten blir därför allt mindre ju mer krönikefieringen breder ut sig. (Vad är egentligen den här artikeln, om inte en förvuxen och ovanligt torr krönika?) Man kan hylla eller dissa Björn Ranelid, känna för eller emot Anders Borg – i vilket fall som helst är man fast i samma reaktiva logik, samma ressentiment förklätt till frihet. Tidningarna förvandlas kort sagt till ett slags ställföreträdande samvete.
Överdriver jag? Svartmålar? Kanske.
Det skrivs naturligtvis utmärkta krönikor dagligen, det är bara det att den förment fria formen paradoxalt nog tycks göra tidningarna alltmer slätstrukna.
Dagstidningarnas kris har kanske ältats tillräckligt vid det här laget. På sistone har det tydligen ljusnat lite, för DN åtminstone – krönikefieringen är säkert ett vinnande recept, på kort sikt.
På längre sikt, och i ett vidare perspektiv, är det mot den här bakgrunden svårt att se varför dagstidningarnas svårigheter att locka läsare överhuvudtaget skulle vara ett problem.
