Bergman väljer sina svenska favoritfilmer

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2007-07-31

Ingmar Bergman har något som jag tror alla filmälskare känner avund inför; en egen biograf.

Varje sommardag när klockan slår tre sätter han sig i sin bio och ser en film, ofta något ur den svenska filmhistorien.

Inför sommaren 1999 bad jag Ingmar Bergman välja ut tjugo svenska filmfavoriter som vi skulle kunna komplettera med sju av hans egna som en sammanfattning av det gångna seklets storslagna svenska filmproduktion och kunna inleda vandringen in i det nya årtusendet med. Svaret blev ett generöst tilltaget 30-tal filmer, blott en av hans egna (”jag vill vara en i raden!”).

När jag för att få antalet till hanterbara 27 (så många dagar har januari månad innan Göteborg Film Festival inleds) bad om justeringar strök han ett par titlar - men tillfogade fler. Från Victor Sjöström till Lukas Moodysson.

Ingmar Bergman är en av de stora konstnärliga utforskarna av den vita duken.

Hans filmiska gränsvandringar har gett oss nya blad i filmkonstens atlas. Några exempel: i Truffauts De 400 slagen ser man plötsligt i bakgrunden en affisch för Sommaren med Monika. Varför? Denna skimrande och tragiska sommarsaga är helt enkelt den första Nya vågen-filmen. När Harriet Andersson sitter på caféet och med en trollbindande direkt blick in i kameran, in i oss, både bryter och förstärker hon filmens suggestion. Den scenen etsade sig fast hos de unga Truffaut och Godard långt innan de klev fram som filmens förnyare.

Eller Scener ur ett äktenskap - den bästa tv-serie som någonsin gjorts. Eller inledningssekvensen av Persona eller bildernas tystnad i Tystnaden...

En hel värld

Bergmans filmer är i sig en hel värld. En grundläggande förklaring till det är hans kompromisslösa kärlek till Filmen. Det är i sanning en inspirerande upplevelse att uppleva Bergmans syn på Filmen som ett expanderande universum där grundregeln är att ju mer du ser - desto mer finner du att upptäcka.

Som ingen annan kan han från den unika positionen av 55 års praktiskt arbete i det svenska filmlivet och varande en av landets främsta experter på vår stolta stumfilmsepok, överblicka dess historia. Hans entusiasm och nyfikenhet är levande och smittande. Såväl vad gäller det nyaste nytt som att upptäcka hittills fördolda kvaliteter i gamla filmer. Det som en gång var en starkt personlig upplevelse i nuet kan, när vi färdats en bit nerför tidens flod, bli något annat. Det gäller inte minst filmupplevelser. I Bergmans 1900-tal finns flera sådana omprövande blickar. Det visar betydelsen av en levande filmhistoria.

När Ingmar Bergman ägnade en dag i slutet av november åt att kommentera och diskutera sitt urval, skedde det med en djup kärlek till hela den värld som bildar filmens universum. Högt som lågt. Folkligt eller experimentellt. Varje film har alltid kostat svett, blod och tårar. Och kan, om bitarna faller på plats, fördjupa våra liv.

Precis där, i brytpunkten mellan historien och nuet, ligger också svensk films framtid.

Gunnar Bergdahl (kultur@aftonbladet.se)