Rödtopparna slår tillbaka
Ulrika Stahre har sett en satir
över grupptillhörigheternas tyranni
Rödhårigheten: ett genetiskt arv som vissa av oss lidit av, haft fördelar av, blivit retade, smickrade, tillintetgjorda eller upphöjda av. En sorts biologisk variant som ges olika kulturella betydelser beroende var i världen eller historien man befinner sig. Från den onde rödhårige juden i olika uppsättningar av Köpmannen i Venedig till prerafaeliternas besatthet av den bleka vackra rödhåriga kvinnan, till folkloristiska idéer om rödhårigas benägenhet att blöda mer. På Irland en vanlig hårfärg, i Grekland bara en variant av blond.
Som identitetspolitisk markör är däremot rödhårighet knappast så hett. Romain Gavras Vår dag skall komma är åtminstone det första jag sett i den vägen. De båda huvudpersonerna, unge Rémy och äldre Patrick, är måttligt rödhåriga men finner varandra i en delirisk, riktningslös aggression, utlöst av ett allmänt livsmisslyckande och kanske ett ”morotskalle” eller ”rödtopp” för mycket. Deras gemensamma tripp blir allt våldsammare, allt mer fylld av livshat och allt mer besatt av målet: Irland, de rödhårigas paradis.
En judisk bilförsäljare förolämpas med en antisemitisk sång innan rödtopparna slår fast att de är de mest förtryckta – det är de som saknar en armé, ett land, ett språk. Eftersom ingen av de två väcker så särskilt stor sympati (ingen alls faktiskt) blir filmen också ett nidporträtt av den kollektiva offerrollen. Vilket förstås blir extra magstarkt just i samband med det judiska.
Filmen är en satir över grupptillhörigheternas tyranni, över revanschgenren och dess främsta ärende är förstås att driva idén om gruppen till sin spets. Men eftersom den tillhörighet som dominerar inte är den utsagda, rödhårigheten, utan den outsagda, manlig loser, blir filmen bara en i raden i en utsliten genre. Som sådan är den inte helt ointressant, men trots allt befinner den sig väldigt nära en banal mittfåra – bögskräck, kvinnohat, vagabonderande, far och son-tema, våld.
Det sägs att rödhåriga inte kan bli gråhåriga. Det är förstås inte sant. Ändå hoppas jag på en sån liten bonus. Då kan jag se hur många filmer som helst av den här sorten utan att de lämnar spår.
