Historieförfalskarna vägrar be om ursäkt
Åsa Linderborg: Moderaterna skäms inte för sitt stöd till apartheidregimen
Vi lever i de bortträngda minnenas tid.
Jag lyssnar på P1-morgon. Moderaternas Gunnar Hökmark möter Lars Ohly från Vänsterpartiet. Det handlar om Nelson Mandela och högerns historia. Om detta att Moderaterna betraktade ANC och Mandela som terrorister och som enda svenska riksdagsparti var emot varje form bojkott.
Vi har inga skäl att vara självkritiska, säger Hökmark och tillägger, att det var Margaret Thatcher som gick i spetsen för Mandelas frigivning. I den stolta skaran fanns också MUF:s ordförande Beatrice Ask: ”Hon bedrev en egen kampanj mot apartheid”.
För Hökmark är det här en helt vanlig dag på jobbet. Det är alltid han som rycker ut när Moderaternas historieskrivning synas. För ett par år sen påstod han att det var högern som införde allmän rösträtt i Sverige 1865, det vill säga 24 år innan arbetarrörelsen grundades och 56 år innan rösträtten de facto infördes.
Det är ovärdigt att tjata om det förflutna, menar Hökmark, eftersom det stora med Mandela var att han (som åldrad statsman, sic!) predikade försoning. Så brukar det inte låta när Hökmark vill prata om vänsterns historia, men nu är det ordet för dagen försoning. Bakom den släpiga skånskan ligger en desperat vädjan: Låt oss bara för i helvete bara slippa ta ansvar för vad vi har gjort.
Även Carl Bildt hade en vanlig dag på jobbet. Han pressas att uttala sig och svarar irriterat: ”De ska inte få monopolisera detta”.
Moderaterna försöker urskulda sig genom att säga att de visst arbetade ihärdigt mot apartheid men att de hade en annan syn på sanktionerna. Folk går ju inte på det där, helt enkelt för att fakta skriker emot. Aftonbladet Kulturs upprop att Fredrik Reinfeldt ska be om ursäkt för sitt parti innan han går på Mandelas begravning, samlade in drygt 17 000 namn inom loppet av bara några timmar.
I en riksdagsmotion från 1985 skriver Moderaterna att apartheid inte är värre än nåt annat förtryck. Sanktioner, argumenterade de, bryter mot folkrätten. Med folkrätten avsåg Moderetarna det fria företagandet; svenska företagarintressen borde styra svensk Sydafrikapolitik. IF Metall var av samma uppfattning, så visst borde även Stefan Löfven bluddra ur sig lite klädsam ånger.
Muf:s ordförande Beatrice Ask, om vi nu ändå ska prata om henne, menade att Sverige behövde sydafrikansk platina för att kunna tillverka katalysatorer. Frihet för henne var att inte bojkotta apartheid. Kanske är det den kampanjen Hökmark åsyftar.
Tor Sellström har skrivit en avhandling, Sweden and National Liberation in Southern Africa (Nordiska Afrikainstitutet, Uppsala 2002), om det svenska stödet till ANC och andra organisationer. Han visar där att Moderaterna betraktade Mandela som en terrorist och betraktade ANC som en stödorganisation till Sovjetunionen. Avhandlingen som finns på nätet är intressant på många sätt eftersom den komplicerar hela den svenska självbilden.
Sverige hade två ansikten: inget annat land hade en så bred parlamentariskt förankrad antiapartheidrörelse (som sagt, alla partier var med utom Moderaterna), men samtidigt tillät man i decennier svenska företag att berika sig på rasförtrycket. En av dem som uppmärksammade det här var författaren Per Wästberg, som distinkt frågade hur länge Sverige kan stödja den beväpnade motståndsrörelsen ANC om man samtidigt inte klipper de ekonomiska banden till Sydafrika.
Det var först i mitten av 80-talet som Sverige ordentligt skärpte sanktionerna. Fem år senar föll Botha och de Klerk.
När sanktionsfrågan kom upp i FN lade Thatchers Storbritannien och Ronald Reagans USA gång på gång in sitt veto. Inte för att man trodde att sanktionerna var ineffektiva metoder, utan för att man var rädd att de just skulle få effekt. Kommunistskräcken höll apartheidregimen under armarna. Moderaterna hejade på, en av de ivrigaste var Gunnar Hökmark.
Enligt en samlad internationell bedömning var det sanktionspolitiken i kombination med ANC:s kamp som avgjorde apartheids öde. När Aftonbladets Lena Mellin i ett försvar för Moderaterna skriver att ingen ännu har utvärderat sanktionspolitiken, talar hon mot bättre vetande. Det var Thatcher som kallade ANC för terrorister, ursäktar hon, och varför skulle Moderaterna be om ursäkt för vad Thatcher sagt?
Det är det ingen som krävt heller, det räcker med att David Cameron visat kurage nog att distansera sig till sin Järnlady. Moderaterna borde be om ursäkt för de partikamrater som stod i riksdagen och kallade Mandela för terrorist. Man borde i alla fall erkänna att det var det man gjorde.
En annan som gick till jobbet som vanligt i måndags var Israels premiärminister Netanyahu, som rätt och slätt bestämde att Israel inte ska närvara på minneshögtiden. Israel samarbetade tätt med apartheidregimen, bland annat hjälpte man varandra att utveckla kärnvapen. I Israel är apartheidsystemet fortfarande i full schwung. I deras fängelser finns det massor av Nelsons Mandelas med palestinska namn. Inga problem med det, anser Gunnar Hökmark, ordförande i Samfundet Sverige-Israel.
Nelson Mandela sade ofta, att Palestinas befrielse står på tur. Så visst är det rakryggat av Netanyahu att inte låtsas begråta nån han inte sörjer. Av jordens alla högerledare, torde han vara den ende som kan se sig själv i ögonen.
