Kraven är högljudda – men ganska historielösa
Kraven på att Moderaterna ska be om ursäkt för att de inte stödde 1980-talets handelsbojkott är högljudda.
Men de är också ganska historielösa.
Frågan var nämligen inte svart eller vit utan normalgrå.
Alla har rätt till sin åsikt och bland andra Lars Ohly (V) och Carina Hägg (S) tycker att Moderaterna ska be om ursäkt för sin inställning till handelsbojkotten mot apartheidregimen i Sydafrika.
I diskussionen har märkligt nog en sju år gammal debattartikel signerad David Cameron dykt upp. Som ny partiledare kände han sig manad att ta avstånd från företrädaren Margaret Thatchers uttalanden tjugo år tidigare.
Då kallade hon Nelson Mandelas parti ANC för terrorister, en åsikt som mycket sparsamt, om ens alls, luftades i den svenska debatten.
Men enligt devisen kunde Cameron så kan väl Bildt, så krävs alltså att M-ledningen ber om ursäkt. Inte för att partiet tyckte som Thatcher utan för att de var motståndare till en svensk handelsbojkott mot Sydafrika.
Men den frågan var inte enkel, inte för något parti. Natomedlemmarna Danmark och Norge införde en handelsbojkott 1986. Sverige följde inte efter och dåvarande statsministern Ingvar Carlsson (S) motiverade det med att ”apartheidsystemet kommer att bryta samman ändå. Det är så brutalt att det gräver sin egen grav”.
Han ansåg också att Sverige via handelsavtalet Gatt hade förbundit sig att inte genomföra bojkotter som inte var beslutade av FN:s säkerhetsråd. Och något sådant beslut togs aldrig.
Samma år bytte dock Folkpartiet fot. De tyckte, sannolikt av inrikespolitiska överväganden, att det var dags att bojkotta Sydafrika. Det satte, även det av inrikespolitiska skäl, press på Socialdemokraterna som följaktligen också ändrade sig.
Ingvar Carlsson beskrev då det som om situationen i Sydafrika var så unik att ”vi gjorde det här enda undantaget hittills under efterkrigstiden från Undén-linjen (strikt neutralitet)”.
När riksdagen klubbade igenom handelsbojkotten, som inledde 1987 och också omfattade Namibia, var Moderaterna det enda av de dåvarande fem riksdagspartierna som var emot.
Bojkotten avslutades 1993 när det sydafrikanska parlamentet antog en ny författning, utan apartheid. Nelson Mandela var då ANC:s ledare och blivande president.
Flera fackföreningar var i likhet med Moderaterna, men kanske inte av samma skäl, emot bojkotten. Det namnkunnigaste av dem var Metall, föregångaren till dagens IF Metall.
Motståndet handlade om de svenska företagens ställning i Sydafrika. Men också om svårigheterna att bistå fackföreningar och partier i ett land som det skulle bli omöjligt att få visum till.
Historien är inte alltid den vi tror att den var. Diskussionen om handelsbojkotten mot Sydafrika rymde många dimensioner. Det var också ifrågasatt om bojkott var det mest effektiva sättet att motarbeta apartheidregimen.
Eftersom ingen utvärdering gjordes blir historien oss svaret skyldig. Också på den punkten.