Carmen i dockskåp
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Publicerad 2011-09-26
Katarina Dalayman gör en knepig estetbrud med självskadebeteende
Carmen har en exotiserande undertext om zigenerskan som ett hypersexuellt djur som agerar helt enligt förväntningarna på en kvinna som befinner sig i samhällets nedersta skikt.
Inte ens när Carmen ges förmågan att styra över sitt öde sker det fullständigt. Från ouvertyrens första taktslag är hon liksom tjuren på tjurfäktningsarenan dömd till döden för sin sexualitet och frigjordhet. Carmens död var för övrigt det enda som Bizet slogs för att få behålla när teaterledningen klagade.
Den franske gästregissören Vincent Boussard försöker amputera så mycket kontext som möjligt ur verket och lyfta fram de allmänmänskliga elementen. Resultatet blir en kraftigt reducerad scenografi som mest liknar ett dockskåp som ibland befolkas av vanliga medelsvenska barn hämtade ur en skolstartsreklam.
Förförerskan Carmen i Katarina Dalaymans gestalt testar och utmanar som en knepig estetbrud med självskadebeteende som inte riktigt har koll på den genomslagskraft hennes sexualitet har. Hon är en introvert Carmen när hon står tryckt mot väggarna eller när hon sjunger Habanera från tobaksfabrikens andra våning. Hon lockar försiktigt och lekfullt som
i andra aktens början, för att plötsligt brista hon ut i vredeseruptioner i sin oförmåga att handskas med separationer och närhet. Michael Weinius lyfter fram nyanserna i lidelsen som finns både i Don Josés kärlek och i hans hat. Han framstår mer som ett offer för ett death by lover, ett självmord vållad av en älskares hand. David Bizics pompöse Escamillo hade varit svårövertalad till ett sådant dåd. I stället speglar han sin maktfullkomlighet mot dirigenten Lionel Bringuier som leder orkestern med en manisk frenesi. Micaëla är Carmens kontrast och fungerar som en förstärkare av hennes brist på moral. I denna uppsättning är hon mer ett förkroppsligande av det sunda förnuftet, än en madonna för Carmens hora och görs av en mycket stringent Emma Vetter.
Kontextlösheten i uppsättningen gör mig aningen förbryllad – varför har männen guerillamundering och kalasjnikovs?
Och varför ingriper ingen när Frasquita har en hypermanisk episod och dansar på samma tv-apparat som resten av invånarna ser tjurfäktningen på? Genom att destillera uppsättningen förlorar den mycket av den allmänmänsklighet som den eftersträvar. Kvar blir de nyckfulla karikatyrerna som saknar inre motivation, de är mer produkter av sina neuroser än ägare av en fri vilja.
Lite som dockor i ett dockskåp.
Loretto Linusson