Film som skyggar för sanningen
Att skära sig fri duckar för familjen och de byråkratiska poliserna
TEMPOFESTIVALEN Sofia Rapp Johansson är en osannolikt stark ung kvinna, författare och spoken word-artist. Hon har lyckats vända en mörk barndom med sexuella övergrepp, fosterhemsvistelser med nya övergrepp och en ångestplågad ungdomstid med droger och självskadebeteende till något positivt. I tre böcker har hon skrivit om dessa upplevelser, den första, den lyriska Silverfisken fick Katapultpriset. Nu kämpar hon också för att ändra lagen om vilka som får ta emot fosterbarn.
Men dokumentärfilmen Att skära sig fri, av Setareh Persson, som premiärvisas på Tempofestivalen får inte riktigt ihop denna oerhörda historia. Att visa miljöerna där saker hänt funkar sådär. Kameran följer Sofia när hon möter sina advokater som förbereder hennes anmälan mot Köpings kommun, de som ansvarade för fosterhemsplaceringarna hos olämpliga, sadistiska och brottsmisstänkta personer.
Hon besöker sin in i döden tigande mormor, sin farbror som inte heller förmår tala om det svåraste utan visar album med gulliga barndomsbilder istället.
Hon går runt i lägenheten där mamman sköt i sig heroin, cykelrummet där hon blev våldtagen som litet barn, stallet där en hårdför fosterfar straffade hennes rädsla.
Men det räcker inte för att gestalta tyngden, smärtan. Vet man inte redan innan vad denna väna varelse genomgått så tror jag inte man fattar.
Filmen skyggar, precis som alla omkring Sofia tycks göra, mormorn, systrarna, de flinande socialtanterna, de byråkratiska poliserna – för den råa sanningen. Som Sofia får bära ensam.
Men hade någon orkat se en rakare, tydligare film, det är frågan.
Fotnot: Filmen visas i kväll kl 17.00 på Victoria.
