Samma gamla hat och populism
Petter Larsson läser propaganda från partiets bruna barndom: Slående likt SD:s nuvarande politik
Sverige har världens mest extrema flyktingpolitik. Tiotusentals lycksökare väller in över gränserna, inbjudna av en politisk elit och skyddade av lögnaktiga massmedier.
Bostadsköerna växer, brottsligheten breder ut sig och i skolorna blir lärarna misshandlade.
Folkhemmets medborgare går på kryckor, men år efter år slår massinvandringen rekord. Etniskt och kulturellt avvikande utlänningar skapar olösliga motsättningar, som hotar att sticka svenska storstäder i brand. I framtiden väntar raskravaller och inbördeskrig.
Ja, det hade kunnat vara en sverigedemokratisk lägesrapport från 2018. Den som inte tror mig kan ju börja med att titta på partiets valfilm från i november.
Men beskrivningarna är ordagrant ihopsaxade från SD:s Medlemsbulletin och tidningen Sverige-Kuriren (senare SD-Kuriren) från åren 1988–1991, en tid då Sven-Olle Olsson från Sjöbo var dagens hjälte, partiet motsatte sig en bojkott av apartheid och dess aktivister gick hand i hand med Vitt Arisk Motstånd i demonstrationerna.
Redan när SD bildades för 30 år sedan hade man alltså formulerat den historia om ett land i totalt förfall till följd av invandringen som man berättat sedan dess.
Ett vanligt argument när andra partier i dag vägrar samverka med SD är att partiet har en brun bakgrund. Det är sant. Sådant som dubbelorganisering i öppet nazistiska organisationer, uniformer, demonstranter som skanderar ”Lasermannen, skjut igen” eller en ungdomsförbundsordförande som grips med en handgranat vid ett vänsterpartimöte, är naturligtvis en belastning.
Men ett minst lika stort problem är att de centrala punkterna i deras politik inte har ändrats alls, eller bara marginellt. Det finns inget tydligt avgränsat då och nu i hur de ser på världen, och vad de vill göra, utan omvänt en betydande kontinuitet.
Om all slags populism ställer en korrupt och monolitisk elit mot det sunda, kloka och enade folket, så vilar högerpopulismen också alltid på ett tredje ben: idén om de parasitära minoriteterna, som inte är en del av folket, men som gynnas av eliten. Det kan handla om sexuella eller etniska minoriteter, men gäller nästan alltid invandrare, eller vissa grupper av invandrare.
Detta trebenta perspektiv består intakt hos SD genom alla år. Man menar att ett politiskt och medialt etablissemang bestående av ”ett fåtal välavlönade och landsförrädiska extremister” (SK 2, 1988) har öppnat gränserna för en på alla vis förödande ”massinvandring” och prisgivit folket åt kriminalitet och skattebördor och i slutändan genetisk undergång.
Hjältarna i berättelsen är inte otippat det nationalistiska avantgardet, som tagit på sig uppgiften att väcka det sovande folket.
”Landsförrädiskt” förekommer väl nu för tiden mer i den nazistiska vokabulären, i stället talar SD om ”politiskt korrekt”, en term som inte fanns förrän mot slutet av 90-talet. Men annars sägs samma sak i dag.
Medierna har då som nu en särskild plats i SD:s helvete. Journalistkåren är ”vänsterextremister” (SK 3–4 1988) och ”massmedierna utmålar varje minsta skärpning av den svenska flyktingpolitiken som nästan liktydig med jordens undergång” (MB 1988).
I maj 1991 pryds SK:s förstasida av en tecknad vampyr och rubriken ”Massmedia! – vår tids dracula …” och man kan läsa om hur ”svensk massmedia av i dag tycks ha tagit som en av sina huvuduppgifter att strypa all debatt kring invandrings- och flyktingfrågan här i landet” (SK 13, 1991).
När riksdagsledamoten Kent Ekeroth 2014 twittrar att det ”går inte en dag utan att man blir mer övertygad om att svensk media måste bytas ut” eller riksdagskollegan Linus Bylund 2016 hävdar att journalisterna ”är och förblir denna nations fiender”, är det i denna långa tradition av journalisthat man talar.
”Redan när SD bildades för 30 år sedan hade man formulerat den historia om ett land i totalt förfall till följd av invandringen som man berättat sedan dess”
Kampen mot invandringen är utan tvekan den centrala frågan i tidningarna. Den svenska politiken beskrivs standardmässigt som ”extrem” och man jämför gärna med siffror från våra grannländer för att bevisa påståendet. ”Den svenska flyktingpolitiken fortsätter alltså att vara den industrialiserade världens i särklass mest extrema” heter det i en typisk formulering (SK 3-4 1988).
14 000 personer hade nämligen fått asyl året innan.
Det här är viktigt att ha klart för sig. Antalet invandrare har aldrig varit av betydelse för rasisthögerns retorik. En ohållbar massinvandring pågår oavsett om det kommer 14 000 eller tio gånger så många. Det finns ingen lagom nivå.
Argumenten är i huvudsak ekonomiska och kulturella. Invandrarna kostar för mycket, de är kriminella, omöjliga att integrera och passar inte in på svenska arbetsplatser, påstår man.
Bostadsbristen återkommer gång på gång och retoriken är lätt att känna igen från dagens högerradikaler. Det tar flera år att få en bostad, om man inte är flykting förstås, hävdar man till exempel. Och ”nu vill man lösa bostadsproblemen för invandrarna genom att man köper dyra bostadsrättslägenheter åt dem för skattepengar” (SK 9, 1991). Ibland tittar också den rasbiologiska bockfoten fram. ”Invandrings- och flyktingpolitiken är inte bara en fråga om kostnader, höjda skatter eller nya lån för det svenska folket. Det är en fråga om ansvar för framförallt den etniska utvecklingen här i landet för hundratals år framåt. Vår strävan är att försöka återställa homogeniteten och att därefter bevara Sverige svenskt”, deklarerar till exempel BSS-grundaren Sven Davidson och varnar för att idén att placera flyktingar i hela landet kommer att leda till ”rasblandning” (SK 3–4 1988).
I andra fall kan man se rasbiologins skugga i dagens politik.
När SD i dag pläderar för sänkt abortgräns sker det till exempel med det rumsrena argumentet att läkarvetenskapen har gått framåt, så att foster i dag kan överleva tidigare.
Men i de gamla tidningarna anges rasbiologiska motiv. Signaturen N.L oroas till exempel över att ”den svenska folkstammen” befinner sig i ”långsamt men obönhörligt utdöende” om man inte dels förbjuder abort och gynnar barnfamiljerna och dels stoppar invandringen (SK13, 1991).
Sådant skulle inte kunna förekomma i dag. Samtidigt ska man inte överskatta betydelsen av att dagens SD har ersatt den biologiska rasismen med kulturrasistiska idéer. Förändringen i början av 2000-talet gjorde det möjligt för partiet att lansera begreppet ”öppen svenskhet”, som går ut på att den invandrare som assimileras tillräckligt mycket kan erkännas om ”svensk”. Det hade den fördelen att partiet kunde skaka av sig beskyllningar om att vara rasister i snäv rasbiologisk mening och öppnade samtidigt för att värva röster också bland invandrare.
Teoretiskt är det förstås ett stort steg att överge idén att blodsband definierar en persons identitet och egenskaper och i stället lägga tyngdpunkten på mer föränderliga seder, kulturyttringar och värderingar.
Men i praktiken är skillnaden liten. Det är ju precis samma människor man smutskastar och vill hindra att bosätta sig i Sverige, vare sig man sedan talar om bristfällig genetik eller ”främmande” seder, gudar och värderingar
Precis som på våra dagars propagandasajter svartmålas inte bara invandringspolitiken utan också flyktingarna själva i de gamla tidningarna.
De är nämligen för det mesta ”unga friska lycksökare, som här bjuds en lättjefull tillvaro” (SK 2, 1988). De flesta tillhör den iranska och etiopiska medel- -eller överklassen, som har råd att betala smugglare eller ta flyget till Sverige (SK 3–4, 1988). Att många saknar identitetshandlingar tas som intäkt för att de ljuger sig till asyl.
De ”riktiga” flyktingarna, om de det nu finns några, är i SD:s värld alltid de som inte lyckats ta sig hit.
Därför är partiets förslag – då som nu – att satsa pengar på att ”hjälpa folk i närområdet” i stället för att bevilja asyl i Sverige.
”Partipolitisk är det framgångssaga. Men sakligt sett är det 30 förlorade år. Det SD varnade för 1988 har ju redan hänt. Utan att någon som helst samhällskollaps kunnat skönjas”
De flyktinggrupper som står i centrum för kritiken är som alltid de som senast anlänt. Vid den här tiden är det chilenare, etiopier och iranier som får klä skott.
Särskilt oroas man över att en del är muslimer och man betackar sig för att bli ”kulturberikade” – ordet fanns alltså redan då! (SK 2, 1988). ”Vi måste förhindra islams expansion i Europa” skriver man, ”muslimerna är oerhört aggressiva när de kommer i majoritet” (SK 9, 1990). Efter hoten mot Salman Rushdie varnar man för att det i Sverige finns ”tiotusentals muslimer inklusive självmordskandidater beredda att lyda minsta vink från sina andliga ledare” (MB 1989).
Detta svär lite grann mot den gängse bilden av att SD under 2000-talet skulle ha gjort sig av med sin antisemitism och i kölvattnet av jihadistiska terrordåd ersatt den med en mer gångbar islamofobi. Jag hittar ingen uppenbar antisemitism i de tidningar jag läst (även om den otvetydigt grasserade i partiet på den tiden, och lika otvetydigt fortfarande förekommer), men däremot finns det muslimska hotet alltså närvarande redan för trettio år sedan, om än inte lika framträdande som under 2000-talet.
Även nutidens debatter om yttrandefrihet och censur – Tintin, Pippi, Tomteverkstan – har sina dåtida motsvarigheter. När psalmen Fädernas kyrka mönstrats ut ur psalmboken 1986 stiger vreden i de blågula brösten. Och när lagen om hets mot folkgrupp klubbas vredgas man över att ”man ska inte längre ostraffat kunna hävda att negrer är dummare än vita i genomsnitt eller att ett samhälle som är rasligt homogent är bättre än ett samhälle som är rasligt heterogent” (SK 5–6 1989).
Så skulle partiets företrädare inte uttrycka sig i dag. Men så sent som 2010 sa sig Jimmie Åkesson vilja avskaffa just lagen om hets mot folkgrupp och så snart argument om yttrandefrihet hörs från högerradikalt håll handlar det utan undantag om skyddet för rasistiska, sexistiska eller homofoba yttranden.
Det är med andra ord inte bara en gammal smutsig historia, utan framförallt likheterna med partiets nutida politiska berättelse, som slår emot den som läser partiets barndomstidningar.
1988 gav den 1 118 röster och betraktades som avskyvärd högerextrem propaganda.
2014 gav den 800 000 röster och har nu bitvis börjat spridas även av andra partier och tidningar.
Partipolitisk är det framgångssaga.
Men sakligt sett är det 30 förlorade år. Det SD varnade för 1988 har ju redan hänt. Utan att någon som helst samhälls-kollaps kunnat skönjas har andelen utrikes födda i befolkningen fördubblats sedan partiet bildades, de flesta av dem är dessutom medborgare, och Sverige är nu ett de facto mångkulturellt och mångreligiöst land.
Hur bra val SD är gör, så kan den utvecklingen inte vridas tillbaka.