– I en förälskelse blir vi till de människor vi är
Suzanne Brøgger om kärlek, klass och romanbiografin ”Koral”
Skriv sant om de hemliga djupen i kvinnans erotiska temperament, uppmanade Ellen Key vid förra sekelskiftet. Först med andra vågens feminism på 60- och 70-talen sjöng kvinnorna ut med full kraft. Suzanne Brøgger blev en föregångare i bekännelselitteraturen. Nu när även män skriver i samma anda är genren omdöpt till det mer kliniska autofiktion.
I aktuella Koral har Brøgger samplat ur sina tidigare böcker Crème fraîche (på svenska 1978), Ja (1984) och Transparence (1994) och ställt samman en förtätad romanbiografi av trilogin. Skrivande kvinnor som ville möta världen med både kropp och intellekt fick en inspirerande samtalspartner i Brøggers prosa som var både lätt och lärd med en filosofisk udd. Alltid med en mild ironi och humor. Att bedriva det som hon själv kallat ”antropologiska fältstudier i erotiska miljöer” fick sina konsekvenser. I offentligheten blev hon skandaliserad.
Hur fick du idén till Koral? Frågar jag Suzanne Brøgger som sitter framför mig i en laxrosa soffa på ett Stockholmshotell.
– Jag ser numera på mitt unga liv i ett fågelperspektiv. Jag fick lust att saxa ur de tre böckerna – som skildrar olika decennier – och sammanföra dem. Kanske förmedla något till unga läsare.
Störst utrymme har passionshistorien i Ja mellan berättarjaget och en svensk förlossningsläkare. Varför var den mest central?
– I en förälskelsehistoria blir vi till den människa vi är. Vi formas både i lyckliga och misslyckade förhållanden.
I inledningen irrar berättarjaget runt i Jerusalem för att köpa en pälsmössa och hitta en tatuerare. Hur tänkte du?
– Jag kan omöjligt berätta en kärlekshistoria om jag inte först skriver om labyrinten i Jerusalem. Här introduceras en kvinnlig huvudperson som är sökande och mystisk. Och efter det kan man lätt förstå den svenska förlossningsläkarens reaktioner. I Jerusalem får hon en fågelvinge tatuerad på hälen och i slutet av boken flyger hon. Där föds författaren.
Passionshistorien visar humoristiskt och skrämmande hur åtrån förråder intellektet. Läkaren vill helst ha en representativ borgerlig hustru men lockas av den okonventionella danskan.
– Även hon är ambivalent. Hon sitter och skriver på Fräls oss från kärleken där äktenskapet som institution döms ut samtidigt som hon friar till honom.
Din mormor sa att kvinnor blir sinnessjuka av kärlek.
– Det är allmänmänskligt, man tänker ett och gör ett annat.
Du skriver i essän Norsk omelett, som kom i fjol, att du irriteras över att du reduceras till kön. Är du inte själv skyldig till det? Det är ju kön du har skrivit om.
– Nej, det är det faktiskt inte! Jag har skrivit 24 böcker och i 19 av dem finns det ingenting om kön. Det är bara i den första fasen.
Du skriver alltid insiktsfullt om klass. Om hur överklassen tar sin position i samhället för given medan arbetarklassen bär på en skräck att hamna i diket. I ”Koral” finns ett gripande porträtt på din biologiske pappa. En långbent, musikalisk livsnjutare. Han var alltså klassresenär?
– Ja, han gjorde en rejäl social förflyttning uppåt och blev affärsman.
Den fattige lever i ”ett metafysiskt tillstånd av rädsla och förödmjukelse”, skriver du. När du kom hem till farmor och farfar mötte du en arbetarklasskultur.
– Ja, de bodde i en enkel tvårummare på Amager. I finrummet fick man inte gå in. En stilig soffa, gardiner och ett inramat porträtt av Luther.
Din pappa beundrade sin hustrus rötter i det välbärgade judiska borgerskapet. Du har ärvt en dubbel blick för klass.
– Jag har aldrig skrivit något direkt ur ett klassperspektiv, men jag kan konstatera att jag alltid valt att bosätta mig i arbetarmiljöer. Där trivs jag. Visst beror det också på att författare inte har råd med annat. Västsjälland, där jag skrivit alla mina böcker, är en fattig region med lågavlönade invånare. När jag flyttade till Sølve i tjugoårsåldern tyckte byborna att det var konstigt att en ung ensam kvinna levde där.
Så skrev du landsbygdsmemoaren ”Sølve”.
– Jag ville ge något tillbaka till den plats som betytt mycket för mig. Sølve var förutsättningen för att jag skulle kunna bli författare. Ingen hittade dit. Som nyinflyttad skrev jag på en bok. Vad heter den? frågade de. Jag sa Fräls oss från kärleken. Den kan du aldrig sälja! sa de.
Och den lever du på fortfarande.
– Ja, skrattar hon.
I Norsk omelett söker du upp Karl Ove Knausgård och Vigdis Hjorth och diskuterar autofiktionens pris. I början förlorade du en vän per bok. Är konsten värd det?
– Jag var inte medveten om konsekvenserna. Men jag har aldrig tänkt att jag vill sluta vara författare för att någon blev förnärmad. Jag ger Knausgård rätt när han säger att belöningen är större än förlusterna.
I Kruka, Louise Zeuthens biografi om dig, markerar du en gräns. Familjelivet efter fyrtio håller du privat. Hur såg det beslutet ut?
– Min man och min dotter är två personer med stark integritet. De vill inte bli romanfigurer.
Du skildrar hemkänsla i farofyllda situationer. När du möter ditt unga jag, ser du då ett stort mod eller brist på självbevarelsedrift?
– En person som på samma gång bejakade livet och ville släcka det.