Seriemord på seriös journalistik
”Serial” exploaterar kvinnovåld utan medgivande från anhöriga
PODCAST Att succépodden Serial har lite att göra med journalistik blev tydligt när sista avsnittet kom i veckan. Ingen seriös mediepublicering kantas av ”spoilervarningar”.
Det är på tvärs mot mina journalistiska instinkter att inte berätta rakt ut vad säsongsavslutningen landar i. Men det skulle få mig nertrollad av alla fans som gör metapoddar om Serial-podden och nu förbereder sig för sina post-Serial-depressioner.
Jag nöjer mig med att sammanfatta finalen som - värdig.
Om den grävande berättaren Sarah Koenig tidigare närmat sig snaskiga spekulationer, inser man nu att följetongen inte bara handlar om ett tonårsmord i Baltimore 1999, där en ung man dömdes för att ha dödat sin exflickvän. Serial synliggör de undermåliga etiska principer som får amerikanska rättsväsendet att straffa en 17-åring med livstid i fängelse.
Oavsett om Adnan, som själv medverkar i Serial på telefon från anstalten, är en mördare eller inte så har Koenig granskat bristerna i bevisningen. Berättigat, inte minst efter Fergusondebatten, frågar hon sig även hur fördomar mot hans muslimska tro och ursprung i Pakistan har spelat in.
Jag tycker fortfarande att Serial exploaterar kvinnovåldet i den här historien, utan medgivande från anhöriga eller empati med offret. Hur Koenig gottar sig i utsatta människors psyken kan också diskuteras. Som sajten Buzzfeed skrev: det är inte oviktigt att huvudpersonerna i denna tragedi är från färgad underklass, medan Serial-lyssnarna främst är välmående vita Iphone-ägare.
Att man kan göra krimstorys utan att använda klass och kvinnokroppar som ren rekvisita visade exempelvis SR Ekots viktiga avslöjanden om Kvinnoregistret i veckan. Ekots grävprojekt har klart inspirerats av Serial-formatet: podden lanseras med specialsajt, klickbara registerkort och snygg grafik. Oavsett om man tycker Serial gått för långt eller inte, så är fiktionaliseringen av journalistiken här för att stanna.
