Pippi Långstrump var också en del av 40-talet
Lewi Pethrus nazi-vurm sticker ut även under sin tid
I en tidigare artikel (26/6) beskrev forskarna Tomas Poletti Lundström och Markus Lundström hur Kristdemokraternas grundare Lewi Pethrus hade kopplingar till nazismen.
Här bygger de ut en del av sina tidigare påståenden och svarar på de reaktioner som inkommit.
De som känner pingströrelsen vet exemplen på praktisk antinationalism, hur hemmen öppnats för flyktingar som riskerar deportation av den svenska gränspolisen. Denna kristna olydnad mot Sverige har motiverats av lojalitet till Guds rike, de frälstas faktiska fädernesland.
Samtidigt kunde den svenska pingströrelsens centralfigur, pastor Lewi Pethrus, under mer än ett halvsekel utveckla ett särpräglat bidrag till den svenska radikalnationalismen. Pethrus menade att det moraliska förfallet, de fria aborterna och massinvandringen riskerade det svenska folkets undergång. Livet ut drev han en radikalnationalistisk kamp för den kristna nationens pånyttfödelse.
Detta är nya rön från vårt forskningsprojekt Frikyrkan och Förintelsen. Utdrag ur den första delrapporten, som nu befinner sig i den gängse vetenskapliga granskningsprocessen, publicerades förra veckan på Aftonbladets kultursidor.
Resultatens betydelse har betonats i kultur- och ledartexter hos bland andra DN, NA, Expressen, GP och Hemmets vän.
Men Kristdemokraternas partiledare och Dagens chefredaktör hävdar att vi kokat soppa på spik. De avfärdar våra slutsatser från forskningen i Pethrus personarkiv och boksamling. På sociala medier har andra skrockande framfört att de – likt grundaren till Kristdemokraterna och tidningen Dagen – minsann också äger ”Mein Kampf” utan att det skulle betyda någonting alls.
Givetvis vore det en mager forskningsinsats att glutta i någons bokhylla.
Hur kunde samma folkrörelse härbärgera både antinationalism och radikalnationalism?
Men Pethrus bibliotek är en viktig tråd i den invecklade väv som utgör pingstledarens livsverk. Han avskydde smutslitteratur. Trots det sparade han sekulära och kristna antisemitiska skrifter, propagandistiska böcker från Nazityskland, antijudisk konspirationsteori och nationalsocialistiska portalverk.
Vår arkivforskning visar att Lewi Pethrus tog intryck av, vidareutvecklade och spred idéer sprungna ur denna litteratur.
När Pethrus hösten 1933 refererade till Henry Fords antisemitiska hatskrift ”Den internationelle juden” hade Tyskland blivit känt för omvärlden som en diktatur präglad av judefientligt våld. ”Man har undrat”, sade han till församlingen i sin söndagspredikan, ”om icke världen skall kunna göra motstånd, så att tyskarna lugna sig och det icke blir något slaktande av judarna. Men Guds ord säger oss tydligt, att i den yttersta tiden skola stora slaktningar komma att ske”.
Denna bibeltolkning återspeglar omvärldsförståelsen i Pethrus antisemitiska boksamling.
Men det fanns också en annan ton i pingströrelsen.
Brevet besvarades inte och bland signaturerna lyste pingstledarens namn med sin frånvaro.
Från mästersångaren Einar Ekbergs karaktäristiska baryton ljöd psalmen ”Jag är främling, jag är en pilgrim”. Det är en typisk ”hemlandssång” där Guds folk beskrivs som tillfälliga gäster – främlingar – i det land där de föds och lever. Sverige är inte deras egentliga hemland. De kristna är pilgrimer på väg mot Guds eviga stad, på vandring mot himmelriket.
I detta finns en kluvenhet, en motsägelse. Om pingstfolket var främlingar i Sverige, gäster på genomresa mot sitt bortomjordiska hemland, varför engagerade sig då pingstledningen i den radikalnationalistiska kampen för att bevara Sverige svenskt?
Hur kunde samma folkrörelse härbärgera både antinationalism och radikalnationalism?
Frågeställningen bygger vidare på två tidigare separata forskningstraditioner: pingstforskningen och fascismforskningen. I vårt historiesociologiska projekt studerar vi pingströrelsen i ljuset av radikalnationalismens framväxt i Sverige.
Dagens chefredaktör Felicia Ferreira antyder att vi missbedömt den historiska kontexten. Var möjligen Pethrus i sina åsikter ett barn av sin tid?
Pingstledarens värv sammanföll med en av världshistoriens kanske mest omvälvande tidsspann; våra nedslag spänner mellan 1910- och 1970-talet. Få historiker skulle hävda att det fanns ett allenarådande förhållande till fascism och antisemitism under detta turbulenta halvsekel.
Men Pethrus ståndpunkter var hela tiden kontroversiella.
För Lewi Pethrus var det hela tydligt: Judarna måste till Palestina.
I april 1933 – några månader innan Pethrus höll sin antisemitiska predikan i Filadelfiakyrkan – publicerade DN ett upprop av ett stort antal kristna ledare mot det judefientliga våldet i Tyskland. I en av Pethrus många korrespondensvolymer på Riksarkivet har vi hittat förfrågan från uppropets initiativtagare: ledande företrädare för Svenska Missionsförbundet, Baptistsamfundet, Metodistkyrkan och Svenska kyrkan. De önskade att pastor Pethrus, som representant för den talrika pingströrelsen, skulle skriva under protesten. Brevet besvarades inte och bland signaturerna lyste pingstledarens namn med sin frånvaro.
”Den som ej tar avstånd från antisemitismen förnekar sin Mästare”, löd rubriken på det ekumeniska upprop Pethrus aldrig undertecknade.
Vintern 1941 skildrade Lewi Pethrus det svenska folkets förfall och undergång i manuset till I dag lek, I morgon tårar. I sitt moralpolitiska manifest citerade han Philippe Pétain i kampen mot ”sedefördärvet”. Som ledare för Vichyregimen – Hitlers förlängda arm i Frankrike – genomdrev Pétain den ”nationella revolutionen” med en räcka av antisemitiska lagar.
Vintern 1941 skildrade Astrid Lindgren en bångstyrig 10-åring som hade mod att trotsa den rådande ordningen och en styrka som kunde övervinna ”Starke Adolf”. Några år senare publicerades den bok som skulle översättas till 78 språk och bli en självklar del av det svenska kulturarvet.
Berättelsen om den upproriska Pippi Långstrump var lika mycket en del av 1940-talets tidsanda som Lewi Pethrus vädjan om hårdare tag mot sedeslöshetens ”ogräsmänniskor”.
Det har aldrig funnits någon allmän acceptans av fascism. Denna idévärld mötte hårt motstånd redan från start. Efter Hitlers fall blev allt annat än avståndstagande från fascism och antisemitism en politisk omöjlighet. Tidningen Dagen var inget undantag – även här tog ledarna avstånd från antisemitismens våldsamma uttryck.
Det är därför anmärkningsvärt att Dagens första chefredaktör, pastor Lewi Pethrus, vårdade sitt kontaktnät med antisemiter och fascister långt efter Tredje rikets kollaps. Mycket har förändrats sedan dess, men en frikyrkoledares idéutbyte med ökända antisemiter skulle väckt uppseende även på 1950-talet. När KDS bildades 1964 bedömde kvällspressen att löpet ”Nazi-liga inom KDS” var sprängstoff. Pethrus kontaktnät, inspirationskällor och uttalanden var bevisligen kontroversiella även i hans egen samtid.
Sin undervisning och sina kontakter till trots beskrev inte Pethrus sig själv som fascist, nationalsocialist eller antisemit. Vi har inte heller funnit tecken på medlemskap i någon sådan organisation. Det ställer oss återigen inför ett mysterium, en motsägelse som blir forskningens bränsle.
Kyrkohistorikern och Pethrusexperten Joel Halldorf skriver i Expressen att vår forskning illustrerar hur ”antisemitismen är så invävd i den kristna idéhistorien att den kan visa sig på otaliga sätt – inklusive i kristen sionism”.
Pethrus stödde den sionistiska rörelsen. För honom spelade judarna en nyckelroll i Guds historiska schema: i den yttersta tiden skulle de föras till det heliga landet, som ett preludium till Jesus återkomst.
För Lewi Pethrus var det hela tydligt: Judarna måste till Palestina. Detta skapade ett frågetecken kring judar bosatta i Sverige. Utifrån sin antisemitiska beläsenhet var steget inte långt från frågetecken till ”judeproblem”.
Att kalla Pethrus hållning en ”ljum inställning” till judehatet eller att som vice statsministern deklarera att våra slutsatser saknar belägg är anmärkningsvärt. Studien bygger vidare på sakförhållanden som redan varit kända och redovisar nya uppgifter från såväl tryckt källmaterial som KD:s och Pethrus bevarade samlingar på Riksarkivet.
Därför efterfrågar nu både pingstpastorer och KD-politiker ansvarstagande från sina egna sammanhang, det organisatoriska arvet från Lewi Pethrus.
Texten är skriven av Tomas Poletti Lundström, doktor i religionshistoria, och Markus Lundström som är doktor i ekonomisk historia samt docent i sociologi.
