Bröt tystnaden om Hitlers hantlangare
Olle Svenning Så avtäckte Modiano Vichyregimens brott mot mänskligheten
Patrick Modiano har ”avtäckt ockupationsårens livsvärld”, så lyder andra delen av Svenska akademiens motivering till att den storartade franske författaren får året Nobelpris i litteratur. För att undvika risken att visa sig förstående till det reaktionära och antidemokratiska Frankrike, dess självbild och historietolkning, borde Svenska Akademien ha skrivit att Modiano har ”avtäckt ockupationsåren, kollaborationens och Vichy-regimens livsvärld.” Det förtydligandet är betydelsefullt för att förstå ”de svarta franska åren” 1940–1944 och det är i dessa sammanflätade men ändå olika världar av tyskt och franskt förtryck som Modiano rör sig, letar, reser, spanar, försöker förstå.
Med sin förenklade tolkning av ”de svarta åren” ställer Akademien inte bara sitt politiska omdöme på spel; den kan också väcka till liv en numera slumrande men annars mycket lång och intensiv fransk historiestrid om åren under ockupationen och Vichy-kollaborationen. I den stod eller står, grovt uttryckt, en demokratiskt orienterad tradition som håller fram franskt ansvar och skuld mot konservativ nostalgi som håller fast vid att Vichy skyddade mot den tyska ockupationen.
Norra och västra Frankrike var förvisso ockuperade av Nazi-Tyskland men i större delen av det övriga landet härskade Vichy-regeringen, godkänd sommaren 1940 av en massiv parlamentarisk majoritet. Vichy, som kallade sig Den franska staten (i motsats till den franska republiken) verkställde, till och med föregrep nazi-styrets barbariska politik, främst judeförföljelserna.
Henry Rousso skriver i sin omfattande studie om Vichysyndromet att det var Modiano ”som spräckte spegeln” och fick oss att se sanningen om ockupationen, Vichy och om kollaborationen. Samma bedömning gjorde nyligen den franska litteraturtidskriften Magazine Littéraire i en ledare: Modiano förklarar, skriver tidningen, Vichy-regimen för en ung generation som till varje pris vill veta hur det kunde vara möjligt att en fransk regering och dess polis 1942 kunde stänga in tiotusentals judar på Vélodrome d’Hiver för att sedan deportera flera tusen av dem till dödslägren i Tyskland.
Vichy-regimen var auktoritärt styrd av den åldrige krigshjälten Philippe Pétain. Några månader efter sitt maktövertagande lät han skriva ut ”judelagar”: Deportation av utländska judar, ”arierisering”, alltså konfiskation, av judisk egendom. Alla judar måste bära en gul Davidsstjärna. Vichy utfärdade yrkesförbud för judar, från underhållning och medier till skolor. Böcker av judiska författare fick inte ges ut och judiska förlag förbjöds. Den monstruöse antisemiten Lous Darquier Pellepoix var chef för kommissariatet för judiska frågor.
Modiano bygger en i huvudsak autentisk berättelse om den judiska flickan Dora Bruder, som försöker fly men som till slut, via det franska lägret Drancy, drivs till Auschwitz och döden. Dora Bruders föräldrar är ”utländska” judar och därmed dömda.
Vichy-regeringen är ansvarig för att 76 000 judar dödades i utrotningsläger. Det var Pétains regering som på nytt öppnade franska koncentrationsläger som Gurs, Reversalet, Pithiviers och många andra.
Pétains Vichy var en djupt reaktionär skapelse, byggd på katolsk integrism, sociala hierarkier, primitiv nationalism, förljugen konst, förföljelse av homosexuella, protestanter, frimurare och vänsterpolitiker. Ideologin sammanfattades i ”Arbete. Familj. Nation.” Vichys mål var att genomföra en nationell revolution och regeringen fick stöd till exempel av konservativa antidemokratiska ideologer som Charles Maurras och av den antisemitiske författaren Louis-Ferdinand Céline. Modiano parodierade och drev med Céline i den första roman han skrev.
Vichy skapade en fascistisk korporativism men något enhetligt fascistiskt parti fick dock aldrig fäste, fast många försökte. Franco mer än Mussolini var förebild. Pétain hade ju varit ambassadör hos den spanske diktatorn
Vichy kallade sig ”det fria Frankrike” men skapades främst som ett slags kontrarevolution riktad mot den tidigare folkfrontsregeringen, ledd av premiärminister Léon Blum. ”Hellre Hitler än Blum”, sa inte bara den franska extremhögern utan en betydande del av borgerskapet. De beundrade, rentav dyrkade marskalken, krigshjälten från första världskriget, från Verdun. Marskalk Pètain var frälsaren undan kommunism, socialism, ogudaktighet och modern konst. Kardinal Gerlier predikade att ”Pétain är Frankrike och Frankrike är Pètain.” Den 84-årige Pétains porträtt dekorerade varenda skolsal. Hans arv lever vidare i Le Pens Nationella fronten.
Pétain och hans anhängare betraktade aldrig åren 1940–1944 som en ockupation utan som ”kollaboration” mellan Frankrike och Tyskland. Marskalken gav eftertryck åt de orden genom ett kraftfullt handslag med Adolf Hitler. Vi önskar en tysk seger, sa Pétains premiärminister Pierre Laval. Det var Vichy-regimens franska polischefer och prefekter som fängslade judar, romer och motståndsmän. Namnen på dessa samarbetsmän är välkända, bland dem finns Maurice Papon och René Bousquet, ansvariga för tiotusentals deportationer, senare blev de välsedda, framgångsrika män i den moderna franska staten.
Vichy var välvilliga kollaboratörer och medkämpar i kampen för en ny fascistisk världsordning. Från ett svältande Frankrike strömmade ton av livsmedel till Tyskland, Frankrike sände fler tvångsarbetare till Nazi-Tyskland än något annat europeiskt land. Denna svarta period i fransk historia skildras mycket väl i en aktuell SVT-serie, En liten fransk stad, byggd på forskning och dokumentation av historikern Jean-Pierre Azéma, en av Vichy-tidens främsta kännare. Han har bland annat skrivit en omfattande studie av kollaborationen.
Det var i allt väsentligt det franska Vichy-styret, inte de tyska ockupanterna, som skrev lagar för Frankrike under 1940–1944. En praktisk ordning för Nazi-Tyskland som inte behövde hålla särskilt många soldater i Frankrike. Vichy-regimen, fullkomligt unik i Europa, skötte praktiken, byggde sina milistrupper och förtryckarorganisationer för att spåra och förinta motståndsmän- och kvinnor. Vichy som nationell-fransk illusion visar Modiano i Bröllopsresan där en kvinna flyr till södra Frankrike, till Rivieran, i huvudsak styrt av Vichy. Hon kommer inte undan förföljelsen, övervakningen, föraktet från kollaboratörerna.
I decennier var Vichy-tiden utsuddad i fransk offentlighet medan motståndskampen skildrades svårt förljuget. Det är främst anglosaxiska historiker som med vetenskapliga metoder och omfattande arkivstudier hederligt och kritiskt skildrat Vichy.
Efter 68-upproren gick det dock inte att hålla tillbaka frågorna om Vichy. Marcel Ophüls gjorde filmen Ockuperat land 1969 men i Frankrike fick den inte visas förrän 1981. En rad böcker skrevs om de svarta åren men återigen; det var Modiano som med sin Place de l’ Etoile mer än andra bröt tystnaden och hyckleriet.
För politikerna tog omprövningen lång tid. Den socialistiske presidenten François Mitterrand, under sin ungdom medarbetare i Vichy, vägrade erkänna att den franska staten 1940–1944 var en del av den franska historien. Det dröjde till 1995 innan en fransk statschef, Jacques Chirac, erkände och bad om ursäkt för den franska samarbetspolitiken och för dess delaktighet i massdeportationer och han talade särskilt om 1942 och Vélodrome d´Hiver, där också 4 000 judiska barn spärrats in. Ockupantens vanvettiga kriminalitet stöddes av fransmän, sa Chirac.
François Hollande, landets nuvarande president, sa vid 70-årsminnet av dessa bestialiska deportationer:” Det är brott begångna i Frankrike av Frankrike.”
Sådant skrev Modiano redan 1968.
