Grattis Tintin – 90 år!
Göran Greider om den evigt unge världsreportern med pannlocken som väcker den inre elvaåringen till liv igen
Sommaren går och jag sjunker allt djupare in i Tintins värld. Jag läser de 23 albumen och känner hur de gör mig liksom lättare, när mitt liv sedan cirka 1970 skalas bort. Tintin läste jag långt före Kommunistiska Manifestet eller Gunnar Ekelöf. Vid det decennieskiftet strömmade nya översättningar av Hergés serie ut på svenska och plötsligt fanns de där i villan bland alla Kalle Anka, Serimagasinet, Fantomen, Knasen, 91:an.
Litterärt sett växte jag och mina bröder upp enbart med serier. Fascinerat lutade vi oss över teckningarna i Plan 714 till Sidney eller Tintin i Tibet och sa andäktigt till varandra: Vilka fantastiska bilder. Ja, ofta sa vi: Det här kan ju inte vara tecknat, det måste vara tryckt!
Jag antar att det var den berömda klara linjen – la ligne claire, Hergés stil som också blev en belgisk och fransk stil – som bröt in i våra medvetanden.
En av de första dikterna jag skrev några år senare handlade om en åldrad Tintin som gick omkring på en kyrkogård och stannade till, vemodigt, inför gravstenarna med kapten Haddocks, professor Kalkyls, Changs och till och med hunden Milous namn.
Det finns läsupplevelser i barndomen som överlever allt. Debatten om den rasistiska Tintin i Kongo passerade förbi och när jag väl läste albumet, vilket jag aldrig gjorde som barn, stod det förstås klart att det var ett glasklart uttryck för belgisk kolonialism. Men det bet inte på min känsla för äventyraren Tintin. De antisemitiska inslagen i originalversionerna av exempelvis Den mystiska stjärnan hade dessutom tagits bort av Hergé i de nya versioner som mötte mig på sjuttiotalet. När jag nu forsar igenom albumen igen är de som ett slags jungfruliga barndomsparadis. Jag känner igen varenda serieruta.
Mina favoritalbum är några av de allra sista: Plan 714 till Sidney och Castafiores juveler. Den sistnämnda utgör ett slags fullbordan, ett dialektiskt upphävande, av Tintinäventyren: Det är inget äventyr, det är ett komiskt kammarspel på slottet Moulinsart, där praktiskt taget inget av vikt inträffar. Kvar är bara slapstick, Haddocks osande eder, de subtila dialogerna och linjens och färgernas poesi. De enda skurkarna är italienska paparazzis, ute efter operadivan Castafiore. Men jag minns vilket intryck Hergés antirasistiska försvar av en grupp romer i storyn gjorde på mig.
Plan 714 till Sidney bjuder på en oöverträffad avklädning av överrika miljardärers banala ondska när Lazlo Carreidas och Roberto Rastapopoulus båda injiceras med ett sanningsserum och skryter om alla vedervärdigheter, från barndomen och framåt, som lagt grunden till deras framgångar.
”Tintin, c’est moi”. Tintin, det är jag, så skulle jag kunna säga. Men jag säger det ändå inte. Därför att det var precis så belgaren Léon Degrelle uttryckte sig en gång i tiden. Denne Degrelle var från början journalist på den extremkonservativa tidningen Le Vingtième Siècle, där också Hergé var anställd, men skulle på trettiotalet bilda det fascistiska partiet Parti Rexiste (som även hade en paramilitär gren). En ung Hergé, som egentligen alltså hette George Remi, gjorde omslaget till en av Degrelles pamfletter och åtminstone ännu en direkt fascistisk publikation.
Teckningarna är nästan futuristiska i sin otroliga rörelseenergi.
Hergé var inbäddad i den katolska högerns ärkereaktionära ytterflank där fascismen frodades. Chefredaktören på den tidning där han arbetade, abbé Norbert Wallez, hade på sitt kontor ett signerat porträtt av Mussolini, som han hade träffat. Men denne Wallez gav den unge tecknaren i tidningshuset uppdraget att driva ungdomsbilagan Le Petit Vingtième och det var där den unge reportern Tintin den 10 januari 1929 gav sig i väg till Sovjet på ett antikommunistiskt korståg.
Teckningarna är nästan futuristiska i sin otroliga rörelseenergi. Några sidor in får han sin bakåtriktade lock i pannan, som om han alltid står mitt i fartvinden. Tintin var en direkt fortsättning på en scouthjälte, Totor, som Hergé tidigare tecknat. Både Tintin i Kongo och Tintin i Sovjet kom Hergé i efterhand att kalla för ungdomssynder.
Men den svenska debatten om Tintin som rasade för några år sedan saknade ett avgörande sammanhang: Att det var direkt efter befrielsen av Belgien som Hergé råkade i verkligt blåsväder. Under kriget hade han fortsatt att arbeta på dagstidningen Le Soir, som var tyskkontrollerad. Den belgiska motståndsrörelsen räknade därför in honom bland landets många quislingar.
Wallez dömdes till fängelse, Degrelle flydde till Francos Spanien, medan Hergé klarade sig med några arresteringar och en kort tid i häktet. Men han hade under de infekterade efterkrigsåren planer på att emigrera till Argentina. Hergé var av allt att döma föga politiskt intresserad, eller i vart fall långt mer intresserad av att nå ut med sina serier. Men det är ingen som helst tvekan om att han var en del av den fascistiska miljön i Belgien.
Finns det spår av det även i efterkrigstidens Tintinäventyr? Möjligen ekon i form av den extrema manliga vänskapskult som gäller i historierna och ibland i ett slags bejakande av det irrationella och intuitionen: Tibetanska munkar kan sväva ovan marken och Tintin uppfattar telepatiskt vännen Changs rop på hjälp över en hel kontinent när denne sitter hjälplös i Snömannens grotta.
Maken till enkönad värld har nog faktiskt aldrig skapats i populärkulturen
Knappast någonstans i populärkulturen är kvinnor så fullständigt frånvarande som i Hergés berättelser. Maken till enkönad värld har nog faktiskt aldrig skapats i populärkulturen och det blev inte bättre med åren i Tintins värld.
Men redan 1932, i Blå Lotus, finns också överraskande antirasistiska drag. Tintin försvarar förtryckta och hunsade kineser mot snikna västerlänningar och imperialistiska japaner. I en berömd scen vädrar den unge Chang och Tintin alla fördomar om den vita och gula rasen och skrattar gott åt dem. I Kung Ottokars spira, som ändå kom 1939, bär den syldaviske chefen för Stålgardet, som konspirerar mot den fredlige kungen för att införliva landet med det aggressiva Bordurien (=Visigradland gånger tio) faktiskt ett namn som fogats ihop av både Mussolini och Hitler: Müsstler.
Det brukar heta om Tintins äventyr, att så här hade populärkulturen sett ut om inte Amerika och Walt Disney hade funnits. Hergé hade visserligen plockat upp många saker från amerikanskt serietecknande – pratbubblorna, inte minst – men det är som om europeisk mellankrigstid, en tid av djup och krisande nationalism, evigt är ingraverad i samtliga Tintinäventyr. Figurerna definieras ofta av sin nationella tillhörighet. Världen består av etniciteter. Kanske inte så konstigt: Hergés mor var flamländare, hans far vallon och det Bryssel han växte upp i regerade över mörkrets hjärta i Afrika.
Men Tintin själv är blank. Hans blankhet förstorar figurerna omkring honom. När kapten Haddock första gången dyker upp i Krabban med guldklorna är det faktiskt ett skrämmande, groteskt realistiskt porträtt av en totalt nergången alkoholist: Haddock är livsfarlig, är flera gånger nära att döda Tintin.
I Månen tur och retur snuddar Hergé vid det tragiska, när den spelberoende matematikern Wolff först utpressas att förråda Tintin och hans vänner, men sedan begår självmord genom att kasta sig ut i rymden för att spara syre åt besättningen. Han offrar sig. När jag nu läser hans avskedsbrev, med ett hopp om att mirakel kanske ändå ska rädda honom i den isande rymden, blir jag lika gripen som när jag första gången gjorde det.
Tintin, är det jag? Kanske inte, men nog är han en bit av mig. Hans dragningskraft på de unga släktena har avtagit starkt med åren och det känns som att Spielbergs filmatisering för några år sedan mer var en gammal pojkdröm från regissörens sida än ett samtidstecken. Jag blev heller inte direkt överraskad när brittisk press rapporterade om Boris Johnsons sunkiga bil, där kladdiga Tintinalbum låg slängda på golv och säten. Den konservative de Gaulle tyckte sig på sin tid bara ha en konkurrent: Tintin.
Tintin fyller nittio år i år. Han håller fortfarande liv i elvaåringen i mig och miljoner andra läsare. Tvärs igenom det murrigt bruna lyser den klara linjen. Och jag älskar den.