Då och nu flyter ihop i ”Sodoms kvarter”
I Paris-kvarteren där Christer Strömholm tog ikoniska bilder har underklassen etnifierats
Efter att vi tagit oss upp genom klubb L'Escualitas ruffiga trapphus i Paris dekadenta kvarter Pigalle uppenbarar sig en festsal som påminner om en gammal teater. Rokokoartade målningar pryder väggarna och på det nötta golvplanket tronar sammetssoffor och marmorbord. Här hålls transkvällar om söndagarna.
Det är ingen slump att klubben huserar i just det här området. Pigalle knyter an till Place Blanche och tillsammans utgör platserna ”Sodoms kvarter”, som de kallats i över 200 år.
Det var längs dessa sexklubbskantade gator som fotografen Christer Strömholm (1918–2002) fotograferade transkvinnor för drygt 60 år sedan, i en tid då könsöverskridande var olagligt.
Han bodde på sjaskiga vandringshem med sina transsexuella vänner som prostituerade sig för att få råd till en könskorrigering i Casablanca. Bilderna har blivit ikoniska och finns att se i fotoboken Vännerna från Place Blanche (1983).
Det är häpnadsväckande och i ärlighetens namn lite spännande att den syndiga, sexosande och queera atmosfären fortfarande dominerar området.
När jag, min vän Fredrik Ekelund/Marisol M och vår guide Cathy, som varit del av Paris transliv i många år, gör entré på L'Escualita vid halv ett på natten är det glest med folk. Några män sitter i sofforna runt dansgolvet med ölglas i händerna och vilar ögonen på en dansande transkvinna i genomskinlig klänning, utan bh, som i sin tur beskådar sin reflektion i spegelväggen bakom killarna.
På en upphöjd scen står ännu en soffa i sammet framför DJ-båset. Där sitter klubbägaren och röker vattenpipa. Dimman från en rökmaskin omfamnar honom. Det är en scen som tagen ur en film.
I takt med att timmarna går fylls den nötta ”teatern” alltmer av sin målgrupp; transtjejer i tajta klänningar och killar som gillar.
– Många transsexuella här säljer sex via nätet eller i Bois de Boulogne, berättar Cathy.
Ibland kommer polisen och ibland får kunderna böter, men jag har inte hört talas om en enda klient som betalat sin bot
Bois de Boulogne, Boulognerskogen, ligger i ett av Paris rikare distrikt. Om dagarna strövar barnfamiljer och turister omkring i den 846 hektar stora parken, men om kvällarna fylls den av prostituerade transkvinnor från Latinamerika.
I franska medier har det rapporterats flitigt om sexköpslagen från 2016, som är inspirerad av Sveriges dito. Debatten kretsar kring om kriminaliseringen av sexköpare gör situationen ”mer sårbar” för de prostituerade. Under ett besök i Bois de Boulogne frågar jag och Marisol några av tjejerna hur de upplever lagen.
38-åriga Antonia från Puerto Rico, som egentligen heter något annat, svarar att ”den inte har förändrat någonting”. Något flera av tjejerna vi möter uppger.
– Ibland kommer polisen och ibland får kunderna böter, men jag har inte hört talas om en enda klient som betalat sin bot. Lagen existerar, men den fungerar inte i praktiken, menar Antonia.
Så polisen bryr sig inte om att göra något åt era kunder?
– De låter oss vara om vi har våra papper i ordning och jag är fransk medborgare. Men för de papperslösa, som står längre in i skogen, kan det bli problem. Man tar dem till polisstationen och så. Jag har besökt platserna de står vid och ska tala om för er att jag blir lite rädd där, jag gillar det inte.
Marisol och jag blir vittnen till hur obrydda sexköparna fortfarande kan vara, när vi ska intervjua Antonia och en man kommer gående rakt emot oss. Han vill ha sin stund med henne och ignorerar fullständigt oss andra. Antonia försvinner med honom in i en buske.
– Jag tror att jag gjorde ett bra jobb på honom i går, han kom tillbaka i dag igen, skämtar hon när de är klara.
Antonia står på en upplyst plats i utkanten av skogen som kallas för ”arabhörnet”, eftersom där har arabiskor stått tidigare. Enligt Antonia delas skogen in i territorier utefter tjejernas nationaliteter och den dominerande nationaliteten står högst i rang.
– Först kommer peruanskorna, sedan brasilianskorna, därefter ecuadorianskorna och man beblandar sig inte med varandra. Vi puertoricanskor har inget eget ställe.
Hon har fått kämpa för sin plats vid ”arabhörnet” och känner sig trygg där.
– I går kom det en annan tjej hit och skulle jobba, så sa jag till henne ”du får flytta på dig, det här är min plats”.
Längs med billeden, som börjar vid Antonias plats, står ett pärlband av lättklädda kvinnor som visar upp silikoninjicerade rumpor och bröst.
Antonia hade tänkt bli arkeolog, men efter en olycka kom planerna på skam och prostitutionen erbjöd snabba pengar.
– Först gillade jag det inte, men när jag förstod att det finns pengar att tjäna började jag tänka annorlunda.
Mörkret lägger sig över Boulognerskogen och bland träden rör sig ansiktslösa figurer i huvtröjor. Kan en människa verkligen vara okej med att leva så här, eller måste man intala sig att man är det?
– Jag har ju valt att arbeta nära stan, där det är upplyst. Här är det säkrare än inne skogen, säger Antonia när jag frågar.
Två eller tre civilklädda poliser bevakar aktiviteterna, kanske är några av männen torskar
2018 mördades 36-åriga Vanessa Campos i Boulognerskogen, när hon konfronterade ett gäng som brutit sig in i hennes bil. Antonia berättar att den platsen i dag bär Vanessas namn.
– Man har också begärt att det ska vara mer upplyst där. Det är många, många som blivit dödade, förklarar hon.
Tankarna snurrar i mitt huvud. Mord på gelikar borde väl ändå göra en människa osäker?
– Jag är transvestit och kan försvara mig. Som du ser är jag stor och stark, avfärdar hon mina frågor.
Vi skiljs åt. Antonia står åter på sin plats, till synes lika obrydd som när vi först mötte henne. Här kommer transkvinnor fortsätta att stå bland träden och bilar stanna vid kanterna.
På samma sätt fortsätter Klubb L'Escualita vara ett andningshål för många transpersoner, prostituerade eller ej. Det slår mig att franskfödda transpersoner inte verkar komma till dessa platser i någon större utsträckning. Många har gjort en klassresa och befinner sig numer i aktivism eller inom akademin. Det är en ny form av underklass jag rör mig bland när jag besöker Boulognerskogen och L'Escualita.
I baren börjar det bli trångt och männen tror att jag är lovligt byte. En stilig karl med spända biceps under sin vita skjorta tar ett tydligt steg fram emot mig.
– Bonne nuit, mademoiselle. Ça va?
En annan är mer rättfram och börjar torrjucka mot min bak. Två eller tre civilklädda poliser bevakar aktiviteterna, kanske är några av männen torskar.
Tillsammans med Marisol och Cathy tar jag mig därifrån, ut på Pigalles gator, där sexbutikerna blinkar i mörkret. En latinamerikansk transkvinna i tajt ormskinnsmönstrad klänning går ensam längs en trottoar. Strömholms tid flyter ihop med vår i ett ”Sodoms kvarter” där underklassen etnifierats.