Barnleken blir krig på riktigt
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Publicerad 2015-12-10
Peter Ottsjö: Vapenindustrin anpassar kanoner efter Xbox och rekryterar drönarpiloter bland unga dataspelare
Pojken är inte gammal, men han har ett hål i huvudet som är svårt att beskriva. De andra barnen, de som överlevt just denna drönar-attack – en av hundratals som beordrats sedan Barack Obama slog sig ner i Ovala rummet – leker med resterna av den pansarvärnsrobot som dödat deras föräldrar.
Efter attentaten i Paris kommer den vanliga treaktaren: Först statschefernas sedvanliga utspel om ”monstrens attack på det öppna samhället”. Sedan sociala mediers genanta så kallade solidaritet. Och sist, som på kommando, upptrappningen av det militära våldet i Mellanöstern.
Men häromveckan kom ett brev till Vita huset, undertecknat av flera före detta drönarpiloter. ”De oskyldiga vi dödade”, skriver de, ”gav bara bränsle åt de känslor av hat som grupper som IS lever på. Det är i grund och botten ett rekryteringsverktyg för terrorister.”
En av piloterna, Brandon Bryant, är på väg att bli en visselblåsare av samma rang som Chelsea Manning och Edward Snowden.
Bryant vet mycket väl vad som sker i Waziristan, den fattiga bergsregion i nordvästra Pakistan där man hittade pojken med hålet i huvudet. Han vet att de barn som fortfarande lever där är skräckslagna för dagarna då himlen är klarblå, eftersom inget skymmer sikten för drönarna som ljudlöst och otåligt patrullerar ovan stenhusen.
I en ny norsk dokumentär, Drone, av Tonje Hessen Schei, är Bryant en av förgrundsfigurerna. Ungefär samtidigt som IS slog till i Paris hade filmen premiär i USA.
I terrorismens efterskalv – de höjda hotnivåerna, de avspärrade gatorna, den massiva polisiära närvaron i stora delar av Europa – turnerade filmteamet i Nordamerika. Brandon Bryant satt i paneldebatter och sammanfattade med enkel matematik: om vi dödar fyra föds tio nya terrorister.
Drone ger stöd åt uträkningen: Obamas dyra drönarprogram framstår som precis så ineffektivt, brutalt och rättsvidrigt som man misstänkt. Nyligen publicerade sajten The Intercept hemliga dokument som visar att nio av tio personer som dödas av drönare är civila.
Men det mest slående med Tonje Hessen Scheis dokumentär är hur barn i vår del av världen leker krig samtidigt som barn i andra delar av världen drabbas av krig. I drönarpiloternas bunkrar någonstans i Nevadas öken kolliderar deras världar.
– Krigsspelen fokuserar alltmer på att slå ut terrorister; det har skett en gamification av krig som är ganska grotesk. Det har blivit coolt att döda, att få poäng för kills, och barn långt ner i åldrarna spelar dem, säger Tonje Hessen Schei.
I många fall kan man avfärda den sortens utspel som alarmism eller moralism, men med Drone hamnar Hessen Scheis ord i ett sammanhang som är riktigt obehagligt. Drone bryr sig inte om huruvida det är rätt eller fel att sitta hemma och ha kul med ett spel som Call of duty, utan filmen handlar om att dataspelare besitter de förmågor som efterfrågas i modern krigföring.
– De har vuxit upp i den digitala världen, de har en hjärna som är formaterad för digital krigföring. De är strategiskt lagda, bra på att jobba i grupp, bra på att fatta beslut och har god hand-öga-koordination, säger Hessen Schei.
Den åsikten delar professor Missy Cummings, en av USA:s första kvinnliga stridspiloter.
– Dataspelare har egenskaper som gör dem extra lämpade som drönarpiloter. När jag diskuterar det här med folk brukar jag säga att vi inte behöver Top gun-piloter längre. Vi behöver folk från Nördarna kommer!
Undertecknad, som skrivit om dataspel i tjugo år, är bekant med debatten om vilka effekter våldsamma spel har på spelare. Den är i de flesta fall ointressant: nästan alla som spelar kan skilja på fiktion och verklighet och blir inte mindre empatiska eller avtrubbade för att de tycker om spel som Battlefield.
Men det otäcka här är att den amerikanska försvarsmakten anstränger sig för att anpassa sin högst verkliga krigsmaskin till dataspelarnas språk. I vissa fall så oförblommerat att de till och med använder samma handkontroller som man kan köpa till Microsofts Xbox-konsol.
Stuart White, en speldesigner som lett arbetet med en rad militärspel för utgivaren Ubisoft, har berättat för Forbes att han vid ett tillfälle såg ett terrängfordon vars kulspruta kontrollerades med en vanlig Xbox 360-kontroll. ”Ja, självklart”, hade de sagt till White, ”vi tänker inte göra det på något annat sätt för alla dessa kids som kommer till oss nu vet redan hur man använder en 360-kontroll”.
Symbiosen mellan krigsindustrin och de stora spelförläggarna är bekymmersam. Arméer bistår gladeligen med expertis om deras arbete kan porträtteras mer realistiskt och kul i underhållningsprodukter. Så påbörjas rekryteringen av potentiella framtida soldater.
– När den amerikanska försvarsmakten designade mjukvaran de använder i sina drönaroperationer skedde det efter samtal med spelindustrin. Tanken var att göra ett gränssnitt som spelare förstår. Kopplingen mellan arméer och underhållningsindustrin är värd att titta närmare på, säger Tonje Hessen Schei.
I Drone säger Brandon Bryant om sitt arbete som drönarpilot, att det bara var att peka och klicka. Uttrycket är dubbelbottnat här. Å ena sidan illustrerar det hur enkelt det blivit att ta någons liv på andra sidan jordklotet. Å andra sidan är peka och klicka en för spelare välbekant beteckning på en särskild genre spel.
När Bryant rekryterades som drönarpilot – först med löftet om att han inte skulle behöva döda någon – var miljön välbekant för honom. Det nedsläckta rummet, det kalla ljuset från monitorerna, joystick-kontrollerna. Det avhumaniserade, naturligtvis. Barnet som fick ett hål i huvudet var bara en liten figur på en skärm någonstans i USA.
Bryant misstänker att han själv mördat ett barn. Hans team fyrade i väg en Hellfirerobot mot en byggnad i Konarprovinsen i Afghanistan. Sex sekunder innan skärmen skulle fyllas av en vit flamma såg han en liten människa som sprang runt byggnaden. Hans kollegor bestämde sig för att det måste ha varit en hund, men Bryant spelade upp sekvensen på skärmen om och om igen. Det var inte en hund. I rapporten hans överordnade skrev efteråt nämndes varken hund eller barn.
Till skillnad från dataspelen finns det i ett krig alltid ett efteråt.
– Drönarpiloter som Brandon får sina liv ödelagda, säger Tonje Hessen Schei. Tunga depressioner, hemlöshet och självmord är vanligt. Ingen kan förbereda dem på vad det innebär att döda en människa med en joystick.
De blir en bricka i det politiska spelet: Obama har konsekvent vägrat försätta sig i en position där hans soldater kan komma att skickas hem i kistor. Drönarindustrin, däremot, kommer enligt vissa rapporter växa till en business som omsätter över 800 miljarder kronor inom tio år.
Efter att Bryant lämnat drönarprogrammet blev han uppmanad av en Vietnamveteran att träffa en psykolog. Han fick diagnosen posttraumatiskt stressyndrom. Den moraliska tyngden av att ha dödat en annan människa blir inte mindre påtaglig bara för att det skett på distans. Om det Brandon Bryant gjorde framför skärmarna påminde om ett spel så var det ett med hans och andras liv som insats.
Det är för övrigt inte bara den amerikanska försvarsmakten som försöker rekrytera unga spelare. I Drone får man se när Tonje Hessen Schei besöker den stora dataspelsmässan Dreamhack i Jönköping, där uniformerade representanter för det svenska försvaret samtalar med ungdomar.
På sin hemsida skriver Försvarsmakten att deras monter under fjolårets Dreamhack med stor sannolikhet var den mest välbesökta på hela mässan.
– På Dreamhack får ungdomar lov att hålla i vapen och klättra in i tanks, säger Hessen Schei. Att locka barn i tolvårsåldern, det är ganska groteskt. Militären invaderar en spelmässa där barn träffas för att leka och mötas, det tror jag inte många föräldrar har kännedom om.
När jag återger det citatet för en som representerar Dreamhack fick jag följande svar: ”Vi har valt att inte kommentera denna artikel, efter lite diskussion internt.”
Jag har tidigare avslöjat (Aftonbladet 6 mars 2011) att Försvarsmakten i interna dokument noterat att de vill rekrytera unga via tv-spel: ”Ett bra sätt att nå ut till de målgrupper Försvarsmakten vänder sig till i rekryteringssyfte är att möta dem i deras egen miljö. En sådan miljö är tv- och dataspel.” Ett av spelen Försvarsmakten velat profilera sig genom är det svenska Battlefield, som utvecklas av studion Dice i Stockholm. Det dokumentet, liksom Tonje Hessen Scheis uppseendeväckande dokumentär, visar att sambandet mellan påhittade och riktiga krig i allra högsta grad är fullt verkligt.
Peter Ottsjö