Näbbigare än någonsin
Arne Anka sliter sina fjädrar på nytt
Åttiotalet var en enda lång krogkö där spenslig jag stod och frös. Det var liksom alltid vinter på åttiotalet, och klockan (eller digitaluret då) visade ständigt 23.15. Att hänga av sig jackan kostade sedan ofta mer än ölen, som kostade 96 kronor glaset.
Åttiotalet var en förskräcklig tid på många sätt, men få serier levde på den där förskräckligheten i lika hög grad som Charlie Christensens bellmanskt alkoholindränkta Arne Anka, som publicerades första gången 1983.
Fattig och drypande av djupt mänsklig och därför humoristisk bitterhet drog Arne Anka runt i Stockholmsnatten och orerade över sådant som yuppies, misslyckade ragg eller vänsterns bankrutt. Litterära ambitioner hade han också, och blev därför lite extra spännande för en nyinflyttad lantis och lyriker in spe, som jag själv.
I Arne Anka kunde man till exempel läsa (eller gissa) sig till att Stig Larsson brukade hänga på Prinsen, om det nu verkligen var Stig Larsson som var förebilden till Sigge Pigg, vilket många antog. Att Krille Krokodil var Kristian Petri ansågs som ett vedertaget faktum.
Mot slutet blev serien märkbart trött, och den las ner 1995, i samband med att Arne Anka gifte sig och skaffade barn.
2004 återuppstod han dock, i tidningen Dagens Arbete, som nyskild och mer bitter än någonsin. I en tid som också (lämpligt nog) var etter värre än åttiotalets jämförelsevis blygsamma fixering vid yta och självförverkligande.
”Det är den sunda människans förbannade plikt att vara HELT JÄVLA HYSTERISK!”, gastar han i album nummer nio, Voodoo vid vatten, till Krille Krokodil som sitter vid ett kafébord och mindfullnessar med en antistress-sten. Detta sedan skitungen till son haffats av polisen, för häleri av produkter från Armani och Dior.
Annat Arne sliter sina fjädrar över är joggarnas appropriering av Stockholms grönområden, turistifieringen av Barcelona och kärnkraftslobbyns eventuella inblandning i rapporteringen om växthuseffekten.
Arne Anka är fortfarande en mycket tidsbunden serie, och kan väl inte vara annat, men Christensen har avgjort blivit mera personlig i uttrycket, vilket är av godo. Inklippta fotografier, utvikningar i skilda ämnen (som knarkmaffian i Marseille) och utförliga kommentarer rörande seriernas tillkomst livar upp och blir ett fint komplement till Christensens ibland väl minutiösa, väl eleganta linjeföring.
Som en snajdare på att teckna framstod han redan från början, inte minst i jämförelse med generationskollegor som Lena Ackebo eller Gunnar Lundkvist. Som få andra svenska tecknare spinner Christensen vidare på den fransk-belgiska serietraditionen. Stadsmiljöerna är alltid exakt återgivna, som hos Hergé, och när Arne och Krille sida vid sida vaggar fram genom Barcelonas gränder är Asterix och Obelix inte långt borta.
