Slaktar teatersvin
Teater
» Den största av dom största
av och med Eva Johansson och Louise Löwenberg
Scenografi: Jenny André
Scen: Dramalabbet
Speltid: 1 tim
Vi får vänta. Länge. Bakom uppspända röda band får vi stå och glo på det som ska komma att bli spelplatsen. Och när vi väl släpps in och hon gör entré, Louise Löwenberg med slarvigt bakåtkammat hår och nogsamt vikt näsduk i kavajfickan, är det bara för att muttra irriterat och sedan försvinna igen. Sen kommer nästa, Eva Johansson med guldkedja om halsen och slängiga armar stegar ut rummet, fyller det med sig, gör sig redo för en envig med den andre Store Mannen.
Det tar sisådär 30 sekunder att räkna ut vilka män som Löwenberg och Johansson gör, om man följt svenskt teaterliv det senaste decenniet är det glasklart: Thommy Berggren och Mikael Persbrandt. Två alfahannar i teaterns tjänst, med rätt att svina, förtrycka och dyrka sig själva.
Dramalabbets ärende är tydligt och allt det där väntandet känns som en helt korrekt inledning på ett stycke om mäns förmåga att ta plats, ta tolkningsrätten, ta allt syre. Och det är två delikata tolkningar som Louise Löwenberg och Eva Johansson gör av de arketypiska teatersvin, infernaliska och exakta uti Berggrens darrande fingerspetsar, Persbrandts intensivt tomma blick och stela överkropp.
De ska göra en pjäs ihop. Den ska handlar om Mikael Persbrandts liv, men Thommy Berggren vill bestämma och Persbrandt vill ju bara att det ska vara roligt. Upplagt för situationskomik för teaternördar, som när Thommy vill göra Micke till den ledsna clownen med revanschlust inför den banala pöbeln som inte förstår en Stor Konstnär, och Micke bara vill spexa.
Lite såsigt blir det ibland, lite väl yvig buskis i andra stunder. Allra roligast blir det när Louise Löwenberg och Eva Johansson håller sig till de lite mindre uttrycken, stannar i den laddade repetitionssituationen, i det svåra, svåra i att göra teater när två egon stora som luftballonger ska samsas om syret.
Riktigt fint är den kärlekshistoria som ligger och dallrar under ytan, två män som egentligen älskar varandra men har tjocka, tjocka skyddskläder av machotyg emellan sig och den känslan. Och som underhållande dekonstruktion av det manliga geni som alltför länge fått härja fritt på tiljorna är Den största av dom största ett alldeles njutbart stycke scenkonst.
