Han försvarade rätten att vara otydlig
Lars Vilks betalade ett enormt högt pris för sitt värv
Det är en fruktansvärd tragedi att Lars Vilks och de två poliser som hade till uppgift att skydda honom dog i en trafikolycka.
Vilks var en av vår tids mest omskrivna och omtalade konstnärer. Hans mest folkkära verk var Nimis, på stranden i Kullabergs naturreservat. Men det var med teckningen Profeten M. som rondellhund från 2007 som Vilks förändrade, plågade och utmanade offentligheten.
Rondellhunden kom till 2007, efter det att danska Jyllands-Postens publicering av satirteckningar med profeten Muhammed lett till våldsamma reaktioner i flera muslimska länder och dödshot mot tecknaren. Vilks tyckte att omvärldens reaktioner var för lama, stödet för svagt.
Rondellhunden ledde till att Vilks själv fick ett pris på sitt huvud. Teckningen blev en katalysator för debatten kring både framväxande islamism och islamofobi, om yttrandefrihet och konstens relation till politiken. Det var på många sätt ett perfekt tajmat verk.
Själv betalade Vilks ett enormt högt pris för sitt värv. Sedan 2010 levde han med polisskydd, ett kringskuret och begränsat liv. Ändå verkade han behålla sin humor och distans. Journalisten Niklas Orrenius har beskrivit hur det delvis förändrades 2015 när filmskaparen Finn Nørgaard dödades och tre poliser skadades i ett attentat riktat mot Vilks i Köpenhamn. Hoten mot Vilks var hela tiden reella, vilket omgivningen både förstod och samtidigt vägrade ta in. Lars Vilks riskerade sitt liv för konsten.
Rondellhunden ställde frågor som omvärlden, ofta plågat, sökte svar på. Är den svenska konstvärlden feg i sitt försvar av yttrandefriheten när det blir skarpt läge? Går det att kritisera en konstnär som lever under dödshot? Är kraven på total uppslutning – inte bara kring yttrandefriheten, utan även kring konstens innehåll – en demokratisk skyldighet, eller en totalitär reflex?
Själv försvarade Vilks rätten att inte svara, att vara otydlig, att glida undan när omgivningen ville ha besked om hans motiv och åsikter. Frustrationen, diskussionen, var en del av verket. ”Om du trampar i klaveret. Försök inte göra det bättre. Försök att göra det värre”, sa Vilks till en klass konststudenter i Örebro. Det var hans credo.