Lite för tyst i klassen när Dramaten öppnade för alla
Den dynamiska krocken uteblev
Man hoppas ju på en dynamisk krock när borgarbastionen Dramaten, i samarbete med Sveriges Radio, släpper in klasskampen i sitt allra heligaste. Det allra närmaste är när en man ur publiken klättrar in i den kungliga logen inför föreställningen på stora scen – några fniss, en tillsägelse. Sen klättrar han tillbaka och sätter sig där man ska. Vi gör ju oftast det.
Att förvänta sig något omvälvande av en kväll som denna är förstås fånigt. Men man hade kunnat önska sig en större uppriktighet som ett första steg mot att identifiera och påbörja arbetet med att riva ner de klassbarriärer som finns också inom kulturvärlden. Det hade varit fint om Dramaten och dess chef Marie-Louise Ekman hade kunnat erkänna att man är högst upp i hierarkin.
Men det sas ändå en del intressant i de diskussioner som bara var en del av en fullspäckad kväll – Marie Söderqvist och Claes Malmberg drog ner skrattsalvor från var sin sida det politiska mittstrecket, Stefan Jonsson pekade ut det årtal, 1981, då klassutjämningen vände.
Ändå kvarstår känslan av att även här är det vi och dom och dom är de underprivilegierade – som om bara de berörs av klassproblematiken, som om vi inte alla är den del av strukturen, upprätthåller den och sedan fångas av den.
Den revy i djurkostym, byggd på inlägg från kommentarsfält, som avslutar kvällen är ett charmerande undersökande av hur vi pratar när vi pratar om klass, men säger inget om hur det ser ut bakom orden.
