130 sidor rent våld
Hanna Nordenhök om Charles Reznikoffs kompromisslösa poesi
Först finns behovet; sedan tillvägagångsättet, namnet, formeln”, skriver Charles Reznikoff i en efterlämnad anteckning. Min svenska översättning fångar inte laddningen mellan ”behov ”och ”nödvändighet” i engelskans rikare need; en dubbelhet som sätter fingret på Reznikoffs säregna författarskap. Nödvändigheten att skriva tillskrivs här nämligen inte bara den individuella författarens behov, utan också betydelsen av förhållandet till kollektivet.
I Reznikoffs fall - hans familj kom till New York från pogromernas Ryssland i slutet på 1800-talet - handlar det om ett livslångt arbete i poesin med utanförskapets, migrantidentitetens och den judiska tillhörighetens motiv. Formeln för att gestalta det blev objektivismen, den amerikanska poesiströmning med namn som Lois Zukofsky och Lorinne Niedecker som han bekände sig till. Objektivismens estetiska framhävande av tingen, av världen som yta, och dess skepsis mot olika slags psykologiserande suggestioner, talade förmodligen till det etiska i Reznikoffs projekt. Världen skulle skrivas genom bibehållandet av dess integritet, utan att perforera dess djup eller tämja dess oöverblickbarhet.
Det är inte svårt att se vikten av en sådan skrivart, inte minst när det kommer till de två prosalyriska verken Testimony del I och II(1965, 1968) och Holocaust (1975) - varav det senare nu ges ut i svensk översättning av Ulf Karl Olov Nilsson på det omistliga lilla Malmöförlaget Rámus. Reznikoff har troligtvis betytt mycket för UKON:s egen samplande poesi, liksom förmodligen för en rad andra svenska poeter, som Ida Börjel eller Jörgen Gassilewski. Både Testimony och Holocaust består av stölder ur befintliga textmaterial - i den tidigare ur amerikanska rättsfall från åren kring förra sekelskiftet, och i den senare domstolsprotokoll från Nürnbergrättegångarna och Eichmannprocessen. Reznikoff, själv utbildad jurist, flyttade vittnesnedskrifter från deras ursprungliga juridiska sammanhang till diktens genom ett omfattande sorterings- och kompositionsarbete. Resultatet blev en kompromisslös prosapoesi där Amerikas utstötta, respektive Europas judar under Andra världskriget, når läsaren i sin mest gastkramande verklighet, och på nytt, i diktens förtätade form.
Förintelsen består av hundratrettio sidor rent våld, ohyggliga övergreppsskildringar sorterade i sviter med namn som ”Deportering”, ”Massgravar” och ”Underhållning”. Men det som starkast drabbar av Reznikoffs ingrepp i materialet är radbrytningarna. Det är här, i det varsamma frambringandet av rytm, andning och sång, som offren framstår just så som hans poetiska hållning möjligen avsåg: oändligt oinskränkta och uppfordrande i all sin utsatthet.
Arbetet med boken måste för Reznikoff som amerikansk jude, och därför räddad undan den europeiska katastrofen genom familjens migration ett halvsekel tidigare, ha varit intill benet djupgående.
Av en händelse läser jag Förintelsen en het sommardag på ett tåg mellan Gdansk och Warszawa. Jag glider genom bebyggelser och landskap bara femhundratalet kilometer från Oświęcim, den lilla stad i södra Polen som en gång gick under namnet Auschwitz. Ibland ser jag upp från boksidan på de rofyllda småstadsstationerna där vi rullar in, inte olika dem där de dödas kroppar för inte så länge sedan låg i drivor på perrongerna invid de ständigt ankommande godstågen. Perronger, som det står i Reznikoffs lika protokolltorra som upprivande text, intill vilka man senare satte upp de gamla trafikskyltarna igen, ”planterade blommor”, som om ingenting hänt.