Extremhögern i Europa hjälper varandra framåt
SD hade inte varit någon utan Le Pen och Orbàn
"Seger i nederlag, det finns inget högre", skrev Robert A. Heinlein i ”Strangers in a strange land”, om obesjungna hjältar som aldrig ger upp, inte ens i förlust. Även om extremhögern gärna framställer sig som dessa obesjungna hjältar har de mestadels haft nederlag i segrar under de senaste veckorna – efter att ha vunnit pyrrhussegrar i EU, Frankrike och Storbritannien, utan att kunna omvandla ett rekordstort väljarstöd till konkret politisk makt.
Detta illustreras kanske bäst av Jordan Bardella, Marine Le Pens handplockade "golden boy", som i media porträtterades som nästintill ofelbar och som ledde Nationell Samling till nya höjder i Europa (+8%) och Frankrike (+14,5% i första omgången).
Ändå presenterades inte Bardella som Frankrikes nye premiärminister i måndags. Istället blev han ordförande för Viktor Orbans nya "Patrioter för Europa" (PfE), en av tre högerextrema grupper i Europaparlamentet. De övriga är Europeiska konservativa och reformister (ECR), som domineras av Giorgia Melonis Italiens bröder (FdI), samt en mindre, mer extrem grupp. De kallas Europa av suveräna nationer, och lanserades på onsdagen av det tyska högerextrema Alternativ för Tyskland (AfD).
Officiellt är PfE en ny grupp, men den består mestadels av det gamla högerextrema Identitet och demokrati (ID) med Fidesz, som leds av den ungerske premiärministern Viktor Orbán. Några mindre högerextrema partier och ledamöter har tillkommit och försvunnit. Annars är de enda två överraskningarna Action of Dissatisfied Citizens (ANO), som leds av den tidigare tjeckiske premiärministern Andrej Babiš, och det spanska partiet Vox, som är det enda parti som har lämnat ECR för EfP.
Le Pen, Meloni och Orbán kanske inte är nära vänner, men det finns inget personligt agg som står i vägen för ett framtida politiskt samarbete.
Hittills har Orbán inte lyckats vinna över några av sina andra regionala allierade, som Slovakiens premiärminister Robert Fico eller Sloveniens tidigare premiärminister Janez Janša. Därmed har den nya gruppen endast en regeringsledare bland sina medlemmar – Orbán själv.
Det finns många skäl till att extremhögern har svårt att samarbeta internationellt. Bland annat motstridiga personligheter, organisatorisk rörlighet, ideologisk extremism och strategiska överväganden. Men det är viktigt att notera att dessa faktorer inte är stillastående, utan dynamiska. De har förändrats i takt med att extremhögern sakta men säkert rör sig från marginalerna till huvudfåran av europeisk politik.
På 1980-talet hindrade den dåliga personliga relationen mellan Nationella frontens (FN) dåvarande ledare Jean-Marie Le Pen och Österrikiska frihetspartiets (FPÖ) ledare Jörg Haider det europeiska samarbetet. Men det var en tid då extremhögern oftast var utestängd från politiskt samarbete, och deras politiker inte var vana vid att kompromissa.
I dag finns många högerextrema ledare, och sådana som är på väg att ingå i regeringskoalitioner på nationell eller subnationell nivå. De har lärt sig att kompromissa för att få saker gjorda. Le Pen, Meloni och Orbán kanske inte är nära vänner, men det finns inget personligt agg som står i vägen för ett framtida politiskt samarbete.
Den organisatoriska rörligheten är också i stort sett ett minne blott. Några mindre partier kommer och går, men en stark kärna av högerextrema partier har vid det här laget funnits representerade i Europaparlamentet i decennier. Det finns även en solid stomme av högerextrema ledamöter som har varit involverade i Bryssels politik under många år, och som har etablerat personliga kontakter och politisk erfarenhet.
Man ska ha med sig att ideologisk extremism, i synnerhet konkurrerande nationalism, komplicerar saker och ting. Till exempel splittrades den högerextrema gruppen Identitet, tradition, suveränitet (ITS) 2007 på grund av anti-rumänska kommentarer från en italiensk ledamot. Och nyligen hävdade Fidesz att de inte hade anslutit sig till Europeiska konservativa och reformister (ECR) eftersom den gruppen omfattar den "extremt anti-ungerska” Alliansen för en union av rumäner (AUR). I båda fallen spelade andra skäl också en roll. Framför allt fanns ett starkt motstånd inom ECR mot Fidesz.
En stor del av debatten om Ryssland och Ukraina handlar också mer om strategi än ideologi.
Mycket av motståndet handlar om Orbáns ryssvänliga hållning, men detta är bara delvis en ideologisk dispyt. ECR presenterar sig som den "pro-ukrainska" högerextrema gruppen, och det polska partiet Lag och Rättvisa (PiS) älskar att skryta om sitt starka motstånd mot Putin. Men det var PiS som stödde ECR:s medlemskap i Fidesz, och senare även förhandlade med Orbán om att gå med i PfE. I slutändan stannade PiS kvar i ECR av pragmatiska skäl snarare än ideologiska, efter att ha nått en kompromiss med Melonis Italiens bröder (FdI) om att dela upp de ledande ECR-posterna mellan sig.
I slutändan har det främsta hindret för högerextremisternas internationella samarbete alltid varit strategiskt snarare än ideologiskt, organisatoriskt eller personligt. Högerextrema partier har ofta använt internationellt samarbete för att bekämpa sin nationella isolering. Antingen genom att visa att de inte står ensamma eller att mainstream-partier i andra länder vill samarbeta med dem.
En stor del av debatten om Ryssland och Ukraina handlar också mer om strategi än ideologi, eftersom utrikespolitiken för de flesta högerextrema partier är av underordnad betydelse. Snarare är partier som Alternative für Deutschland (AfD), Fidesz och Nationell samling internationellt stigmatiserade, vilket anses vara ett hinder för partier som försöker bli allmänt accepterade (t.ex. Sverigedemokraterna). Stigmat är mindre för de som inte söker den acceptansen (t.ex. Chega) eller redan har uppnått den (t.ex. Lega Nord).
När det kommer till kritan är Patrioter för Europa ännu en högerextrem Pyrrhusseger. Ja, det är den största europeiska högerextrema gruppen någonsin och den tredje största politiska gruppen i det nuvarande Europaparlamentet. Men den är också nästan helt utfryst.
Samtidigt kommer den att bidra till att göra extremhögern ännu mer mainstream, genom att driva EPP längre högerut i frågor som Den europeiska gröna given och invandring, samt en ännu mer kompromissvillig relation med ECR.
Med andra ord fortsätter extremhögern att röra sig framåt, kanske inte i den blixtsnabba takt som ofta hävdas av både extremhögern och i medierna, men framåt.
Översättning av Jack Hildén.
