Nato-medlemskapet är ingen garanti för något
Ju starkare Sverige desto bättre skydd − med eller utan allians
Det främsta skälet till varför Sverige inte bör gå med i Nato är att det skulle innebära en förändring. Man vet vad man har, men inte vad man får. Argumentet ges sällan uppskattningen det förtjänar.
I andra vågskålen bör sedan läggas sådant som talar för ett svenskt medlemskap. Då kunde detta med Turkiet ha spelat en annan roll. När landet hotade med veto erbjöds ett mått på vilken tyngd Nato skänker oss. Vi borde svarat: ”Vi söker medlemskap. Ni avvisar oss om ni är emot, men vi köpslår inte om våra inre angelägenheter.”
Om alliansens garanter – USA och de stora, europeiska länderna – ser oss som en viktig allierad hade det slutat med att Turkiet accepterat oss. En affär med USA som gäller tjugo stridsflygplan innebär viktigare förhandlingar för Turkiet än flaggviftning på Sergels torg. Nu får vi aldrig veta, och så tappade vågskålen för förändring lite tyngd, samtidigt som vi stängde dörren bakom oss.
Att vi betraktas som en strategiskt betydelsefull och militärt kapabel medlem är nämligen viktigt. Den så omtalade Artikel 5 är en gummiparagraf. Få tycks ha läst längre ner än till rubriken. Alliansen skulle lyda den genom att placera en halv miljon soldater på svensk mark, ja, men kan också nöja sig med diplomatiska protester – eller något däremellan.
Vad skulle då avgöra kraften i responsen? Två överväganden.
För det första, om Sverige attackeras vore det alltid del av ett mycket större spänningsförhållande. I ett sådant läge bestämmer helhetsbilden, den strategiska dynamiken, hur Nato kommer till Sveriges stöd.
Om vi är medlem spelar mindre roll.
För det andra, fungerar det omvänt? Kan Sverige vara en viktig, militär tillgång för Nato? Majoriteten medlemmar har sedan länge reducerat Natos tvåprocentsmål till en lågt prioriterad förhoppning. I vilken grad Sverige rustar sig är i praktiken oberoende av vårt medlemskap, men ju starkare Sverige, desto lägre kostnad och större vinst för Nato att komma till undsättning.
Det är sant om vi är medlem. Det är sant om vi inte är medlem.
Vi är med andra ord vår egen viktigaste säkerhetspolitiska garant. I verkligheten garanterar medlemskapet inte någonting. Dess värde är en funktion av vår egen styrka.
Att förändring i sig är ett motargument stämmer inte alltid. Ibland kräver plötsliga händelser omfattande, omedelbara och osäkra åtgärder. Inom loppet av några dagar samlades vårt politiska etablissemang kring åsikten att Rysslands invasion av Ukraina var en sådan händelse, och att den nödvändiga, brådskande åtgärden var att gå med i Nato. Försvarsminister Peter Hultqvists färska ”inte så länge jag bestämmer” blev genast ett ”nu är det bråttom”.
Varför bråttom?
Vad som faktiskt inte kunde vänta var att undsätta Ukraina och bidra till att kriget slutar med rysk förlust. Det är fortfarande akut varje dag. Att fundera på saken var aldrig ett alternativ.
Vi bör bistå Ukraina av säkerhetspolitiska skäl, men också för att det är rätt, vilket leder till den viktigaste frågan. Under andra världskriget förhöll sig Sverige inte neutralt. I form av undergivenhet ställde vi oss på nazisternas sida i ett paradigmatiskt exempel på en strid mellan ont och gott.
Nu ser vi åter ett krig mellan ont och gott. Är det nu vår moraliska plikt att göra bot genom att ansluta till Nato? Så att andra länders soldater inte än en gång dör för vår frihet medan vi sitter hemma och följer nyhetsbulletinerna?
Ett starkt Sverige utanför Nato är mer värt att försvara än ett svagt Sverige som tillhör Nato
Nej. Vår moraliska plikt är att stå på det godas sida. Att vid sidan om andra länder bistå Ukraina med sådant landet efterfrågar. Att inte lämna något tvivel om att våra ord kommer att följas av handling tills kriget avslutas på Ukrainas villkor.
Men allt detta är oberoende av ett medlemskap i Nato.
Kanske gav Sveriges plötsliga önskan att bli medlem i Nato i stället en fadd eftersmak av permittenttrafiken. Var vår omedelbara instinkt att ansluta för att tillsammans med andra kämpa den goda kampen? Eller sökte vi oss instinktivt till Nato för att försäkra oss om hjälp när faran återigen hotar?
Det finns ingen tänkbar konflikt, där Sverige är relevant, som inte placerar oss på samma sida som Nato. Det gäller oberoende av om vi är medlem. Har vi den militära kapaciteten att hålla ställningarna, då kommer vi att undsättas. Saknar vi den kapaciteten kommer alliansens kostnad att hjälpa oss vara så hög att endast vårt strategiska läge motiverar ett ingripande. Den är oberoende av vårt medlemskap.
För att ställa det på sin spets: Ett starkt Sverige utanför Nato är mer värt att försvara än ett svagt Sverige som tillhör Nato. Att vi så fort som möjligt rustar oss utan att slarva (vapensystem kräver människor med kompetens, annars är stålmaskinerna snart rostiga vrak) innebär ett informellt medlemskap med Nato som en verklig allierad.
Därmed blir frågan vilka fördelarna är med att stå utanför? Vi kommer att i högre grad (men inte helt) äga vår utrikes- och säkerhetspolitik. Dessutom, det kanske inte är så dumt för hela världen med ett stort och starkt land som är alliansfritt – dock inte neutralt – också i ett krig mellan det goda och onda. Sverige skulle kunna vara både en militär och diplomatisk buffert i en storkonflikt.
Så hur väger skålarna? För vad det är värt har jag personligen ingen stark uppfattning. Vattnet är för djupt. Samma sak för nästan alla de som Dag 1 slog handflatan i bordet och krävde omedelbar anslutning till den gamla Atlantpakten. Sällan har man sett ett så illa övervägt och inrikespolitiskt besmittat beslut i en utrikes- och säkerhetspolitiskt existentiell fråga.