Väckelsens tid är nu
Kristina Lindh ser SVT:s succéserie frälsa frikyrkan på bästa sändningstid
Vänta, vad hände just? Eller närmare bestämt de tre senaste måndagskvällarna. En frikyrkoskildring på prime time utan vare sig straffpredikan eller hjärntvätt. I stället en innerlig församling och en nyfrälst kristen gestaltad som en – håll i er – riktig människa.
I måndags var det säsongsavslutning för SVT:s stora dramasatsning Vår tid är nu. Två miljoner tittare har varje vecka följt krögarfamiljen Löwander och livet kring restaurang Djurgårdskällaren. En serie som gifter ihop den lilla berättelsen om matsalens mikrokosmos med den stora berättelsen om folkhemmets framväxt.
Både publik och kritikerkår har gjort tummen upp. Till skillnad från de anmärkningar om inkvotering som annars infinner sig så fort flera erfarenheter skildras på ett bräde, har serien lyckats beta av inslag efter inslag i det moderna Sveriges tillkomst utan pliktskyldighet. Här blandas nostalgigodis, som de första tv-apparaterna och introduktionen av pizza, med mångbottnade skildringar av förbjuden homosexualitet, arbetskraftsinvandring och ensamstående mödrar.
För två veckor sedan var det dags för frikyrkan att göra entré. Att denna del av den svenska historien skulle tecknas genom storebror Gustaf var knappast förvånande. Gustaf, känsligt tolkad av Mattias Nordkvist, har från första avsnitt varit seriens sökande smärtpunkt.
Desto mer förvånande är att frikyrkan alls finns med.
Och närmast chockartat är att den finns med utan att karikeras.
Okej, när Gustaf leder familjen i en bordsbön som aldrig vill ta slut är han too much. Men i övrigt tecknas ett trovärdigt porträtt av den nyktra alkoholisten som i tron hittar mening och tillhörighet, men som samtidigt fortsätter brottas med svåra frågor om sanning och identitet.
Såret i Gustafs liv är den homosexualitet som bara han själv och hustrun känner till. I församlingen är hans begär givetvis tabu. Men i stället för att på vanligt vis låta en domedagspredikant skrika ut budskapet om att alla bögar ska brinna i helvetet, skildras glappet mellan ideal och verklighet så som livets stora lojalitetskonflikter ser ut, oavsett om man tror på Gud eller ej. Nämligen som en inre kamp.
Av hans omvändelse görs ingen grej. Gustaf får fortsätta att vara pappa, make, bror, son, barmästare. Precis som tidigare.
Vad vet svensken om frikyrkan? En spontanenkät i julruschen skulle troligtvis ge associativa svar om svärmisk tro och sektkänsla. Det är de två ifyllda kunskapsfälten – väckelsen som pusselbit i Folkrörelsesveriges barndom, och frikyrkan som slutet rum fyllt av poppiga tungo-målstalare.
Mellan PO Enquists bönehus och Carola är kartan tom.
Visst, det finns och har funnits kulturutövare som i litteratur och musik beskrivit mer sentida minnen av en frikyrklig bakgrund. Men någon del av den allmänna historieförståelsen har deras berättelser aldrig blivit.
Ska frikyrkans hela raster nu äntligen bli synligt för gemene man?
När dörren till en normaliserad bild av frikyrkan och dess historia öppnas inför ögonen på den allra bredaste publiken är det därför lätt att uppleva det som en händelse.
Ska frikyrkans hela raster nu äntligen bli synligt för gemene man? Alla de decennier som förlöpt sedan väckelsen etablerades och som vid den fas som skildras i ”Vår tid är nu” hade mer än 300 000 medlemmar. Sammansmältningen av de drömmande bönesuckarna och den medelklassiga ledan. Det omaka äktenskapet mellan reformvänligt samhällsansvar och moralism. Djuphavsgraven mellan den golfspelande andligheten och de kristna maktkritikerna. Allt detta nedstoppat i den modernitetens enformiga gympapåse som varenda svensk född efter rekordåren bär på.
Att dörren öppnas är följdriktigt. Idén om religionens återkomst, något forskarna studerat i åratal, gör medialt genombrott. Nya svenskar (varav många inte alls är nya längre) med andra religiösa rötter än våra skapar oro, konflikt och rubriker. I en tid av starka ideologiska förflyttningar bjuds teologer in för att förklara det som sker.
Med religionens ökade synlighet ökar också intresset för vår egen kyrkliga historia.
Det är den välvilliga tolkningen.
En mer cynisk tolkning är att det är först när vi fått en ny grupp av troende att demonisera och peka finger åt – nämligen muslimer – som bilden av de frikyrkliga dårarna redigeras.
När religionen tar plats dyker som ett brev på posten frågan upp om vilka som talar i dess namn. I en debattartikel i Dagens Nyheter (22 nov) pekade författaren Elisabeth Hjorth på de marginaliserade och svårplacerade röster som trots mediernas nya intresse inte hörs. Trons alla kvinnor som kuvas eller sätts i fiendebåset i en samtid där kristendomen kidnappats för nationalismens sak.
Så länge bilden av den religiöse galningen lever vidare vill den eftertänksamt troende inte tala.
Samtidigt som Hjorths text efterlyser fler stämmor präglas den av det Moment 22 som följer alla som vill tala personligt om tro i det likväl sekulariserade Sverige. Som hon själv skriver: ”Jag kan tänka mig en rad intimiteter jag hellre skulle blotta inför världen än en tro, som blir vansinne i tidningen”.
Så länge bilden av den religiöse galningen lever vidare vill den eftertänksamt troende inte tala.
Och så länge den eftertänksamt troende inte talar lever bilderna av den religiöse galningen vidare.
Kommer en dos nyanserad frikyrklighet på bästa sändningstid ändra på den saken? Kanske på sikt. Mer krävs än att svensken under tre måndagar får se en pingstvän som inte rullar med ögonen.
För Gustafs del är det dessutom omöjligt att hoppas på något annat än att frikyrkan är utskriven ur berättelsen i den kommande tredje säsongen. Även om skildringen då nått 70-tal är homosexualitet fortfarande djupt syndstämplat i pingströrelsen, och kommer så vara i decennier. Ska sanningssökaren Gustaf hitta hem måste han lämna församlingen och komma ut.
Kanske kan man hoppas att manusförfattarna Ulf Kvensler och Malin Nevander ger frikyrkan plats genom Gustafs systerdotter Christina. Varför inte låta henne ingå i sjuttiotalets kristna alternativkretsar och spegla hela den gren av frikyrkligheten som varit en del av den radikala rättvisekampen, både här hemma och i länder där förtrycket satt djupa spår i kroppar, jord och plånbok.
Men det är nog att drömma. Är det någon religionsfördom som sitter djupare hos mannen på gatan än den att kristna människor är konstant överhettade, är det den att tron på Gud alltid leder åt höger.