Hjältar på spåret

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2011-09-12 | Publicerad 2011-09-07

Stefan Jonsson läser första delen i Jan Guillous romansvit om 1900-talet

Hjältarna i Jan Guillous nya roman har tungt att bära. Vad allt släpar de inte genom bokens 600 sidor? Det är ammunition till mausergevären, tunga sovsäckar av renskinn för övernattningar i snöbivack på Hardangervidda, elefantbetar, lejonskinn, mahognystockar och flodhästfett genom Tyska Östafrika, ibland även glaspärlor åt infödingarna, under första världskriget också artilleripjäser och fältsjukhus, eller också ränslar fyllda med nyfångad laxöring och nyskjutna gnuer, när det inte är komplett utrustade garderober för umgänge med tyske kejsaren under regattan i Kiel, stenblock till järnvägsbroar eller skelettresterna från någon kamrat som frusit ihjäl i snöstorm, mosats av en framrusande elefanthane eller ätits upp av kannibaler.

Brobyggarna är till stor del en roman om strapatsrika transporter och erövringar. Hjältarna är upptagna av att utvinna, samla, röva, inhandla, flytta och anhopa. Så är det också första delen i en romansvit om 1900-talet, ett sekel präglat av ackumulation liksom aldrig tidigare skådad förstörelse av liv och materia.
 

Guillous hjältar bär hela detta tjugonde århundrade på sina skuldror. De ska personifiera de krafter som sätter det i rörelse och driver det framåt. Det är ingen lätt uppgift. Men huvudpersonerna är inte heller vilka som helst. I inga andra pojkböcker finner man dugligare och mer mångbegåvade karlar än bröderna Lauritzen från fiskarsamhället Frøynes på norska Vestlandet.

I första kapitlet dör deras far på sjön. När modern inte kan försörja dem skickas de tre pojkarna till Bergen som lärlingar. De visar snart en sådan begåvning att stadens borgerlighet erbjuder sig att bekosta deras utbildning och sända dem till tekniska högskolan i Dresden, dåtidens bästa ingenjörsutbildning. Villkoret är att de återvänder till Norge för att bygga Bergensbanen till Oslo – 50 mil räls över stup och forsar i en högfjällsterräng där snön och kylan tycks omöjliggöra allt byggande.

Så tuffar romanmaskineriet igång. Några individer från de lägre klasserna viras in i gudarnas intrig. Och gudarna i det tjugonde århundradets heter förstås teknik och kapital. När de tre bröderna Lauritz, Oscar och Sverre Lauritzen diplomeras till ingenjörer – det är 1901 – säger rektorn i Dresden att de ska verka i ett århundrade som ska ”skåda större tekniska framsteg än i någon annan epok”. Han menar också att tekniken ska förpassa krigen till historiens sophög. Högteknologiska krig, förklarar han, är ”en inbyggd självmotsägelse”.
 

Kanske är Guillous romansvit tänkt att visa hur 1900-talet kom att odla och utveckla denna självmotsägelse. Teknikens syfte: att sprida fred, kunskap och välstånd. Men för att övervinna allt som stod hindrande i vägen tillkom ett annat: att spränga, förstöra och utrota.

Det är främst genom Oscar som vi lär känna denna onda dialektik. Han återvänder inte till Norge efter sin examen utan reser till Tyska Östafrika. Där konstruerar han först järnvägen från Dar es Salaam till inlandet. Tio år senare, som officer i Tysklands Afrikaarmé under världskriget, spränger han sönder samma linje för att hindra att den kommer till engelsmännens nytta.

Under mellantiden har han dock hunnit göra en ansenlig förmögenhet på elfenben och mahogny vilken han investerat i brodern Lauritz bolag, han som återvände och byggde Bergensbanen.
 

”Det stora århundradet” kallar Guillou sin satsning. Första delen genomför han med samma precision som bröderna Lauritzen sina järnvägsbroar. Och grundritningen är lika tankeväckande som övertygande. Guillou är inte den sorts författare som använder romanformen för att nå nya kunskaper om människan och världen. Han är mer intresserad av att ordna befintliga historiska pjäser i nya, avslöjande mönster. När mönstret är lagt fixerar han det med hjälp av pojkboksrekvisitan – lejonjakterna, snöstormarna och kannibalismen.

Vi vet från tidigare att det är ett populärt recept. I Brobyggarna lyckas han dessutom att vrida på vår historiska föreställningsförmåga. Han återger kolonialismen dess ställning som en av modernitetens avgörande drivkrafter. Han vidgar också den historiska fantasin när han låter tyskarna företräda den progressiva andan, medan det är engelsmännen som avrättar sina svarta soldater med nackskott allteftersom de insjunker i malaria.
 

Och i marginalen tecknar Guillou ett par intagande utopier, den ena det jämlika och robusta fiskarsamhället på Vestlandet, den andra det afrikanska barundifolket, en matriarkal högkultur som vet allt om njutning, medicin och konsten att organisera ett samhälle. Att det är just dessa bägge samhällen som gör djupast intryck på Lauritz och Oscar – och säkert även på Guillou – hindrar inte att bröderna samtidigt deltar ivrigt i det tekniska och ekonomiska system som förpassar alla sådana goda livsformer till historiens sophög.
 

Stefan Jonsson

Jan Guillou är medarbetare i Aftonbladet, därför recenseras boken av Stefan Jonsson, professor i etnicitet vid Linköpings universitet och kulturskribent

.