Svårt att förstå, Turandot
Rörig regi men en magnifik tioåring i Folkteaterns visuella uppsättning
Vad vill kvinnan egentligen?
Freuds berömda fråga nämns i programmet till Folk-operans Turandot. Naturligtvis vill man justera Puccinis, och tidens, förlegade kvinnobild. Man talar om gränslöst begär, och avser väl då Liù som begär Calaf som begär Turandot som begär, ja, vad?
Förlösning?
Transcendens?
Kärlek??
Turandot sjunger om gamla oförrätter, spår av förtryck mot anmödrar, men hur dramatiserar man det? Liù dör offerdöden, hon vägrar säga Calafs namn för att rädda Turandot kvar i dennas iskalla upphöjdhet. Calaf ger Turandot namnet, men tar hon emot det? Är finalens kärleksduett en lyckad förhandling i könskampen?
Vad vill regissören egentligen?
Scenograf Hanna Reidmar har skapat en klichékatalog på scenen. Vi möter mangaseriefigurer, en thailändsk go-go bar och en uppsjö av vallmoblommor. Om detta ska vara en ironi över Puccinis och/eller vår tids fördomsfulla blickar österut förblir oklart.
Vallmoblommorna antyder att ekonomin i Turandots diktatur bygger på opiumodling och att hennes hantlangare Ping, Pang och Pong åker till Bangkok för att koppla av. Vi möter också hemlösa, möjligen flyktingar, i öppningsscenen. Dessa försvinner dock rätt raskt. Alla de prinsar som sökt svara på Turandots gåtor men misslyckats och fått huvudena avhuggna spökar också. Och sedan har vi en lill-Turandot, en ettrig liten bödel som vill döda-döda-döda.
Ja, det är rätt rörigt, och ett skäl är väl att Mellika Melouani Melani inte är säker på att musiken i sig räcker. Allt måste förklaras och visualiseras.
Mycket att titta på är det, även om Visual reliefs videoprojektioner känns som en rip-off av Bill Violas scenografi till Peter Sellars uppsättning av Tristan och Isolde som gästade Berwaldhallen för några år sedan. Men några förklaringar får vi faktiskt inte, knappt heller så särskilt mycket att fundera över, utöver vad regissören egentligen vill med Turandot.
Musikaliskt är det annars gott, bitvis utmärkt.
AnnLouice Lögdlund i titelrollen ger Turandot en stark, välriktad och högdramatisk röst, hennes sopran sitter som gjuten från första till sista tonen. Kören har en fin och avrundad klang, likaså orkestern under Marit Strindlunds ledning. Mathias Zachariassens Calaf når inte riktigt ända fram, där finns en styrka, men de mer finstämda partierna är alltför veka.
Säkrare är Henriikka Gröndahls Liù, en mjuk och rörande sopran. Och den stumma rollen lill-Turandot, Viva Östervall Lyngbrant, den ettriga bödeln som far runt som en kinesisk akrobat, hur gammal kan hon vara, tio år?
Men magnifik är hon.
